Jag berättade inte mycket. Jag hann inte. Fyrtiofem minuter är alldeles för kort tid för alla mina minnen o tankar. Nu ska jag inte träffa henne på tre veckor. Det känns som en evighet. Dessutom kommer jag vilja prata om resan när jag kommer tillbaka. Om tåget, bussen o alla aktiviteter vi ska göra. Alla intryck. Min gamla stad. I allt det kommer säkert jobbiga minnen dyka upp. Jag är rädd för det. Jag borde inte vara så rädd. Jag glömmer bort att leva i nuet. Vara glad för varje dag jag får.

Jag drömde mardrömmar inatt. Om att åka tåg. Efter det har allt spårat ur. Hela dagen har jag tänkt jobbiga tankar. Motvilligt såklart. Jag får inte undan dem. Det går inte längre. Jag måste berätta. För nån. För min psykolog kanske. Hon kanske kan få bort dem. Rädda mig från mig själv. Jag orkar inte mer. Orkar inte bära på alla hemligheter längre. De gör för ont.

Klockan är ett. Känns förjävligt att jag sovit tills nu men jag vaknade med huvudvärk idag, precis som jag gjorde igår. Måste ta värktabletter o hoppas de kommer hjälpa nåt idag för det gjorde de inte igår.. Det är säkert spänningshuvudvärk för jag oroar mig så mycket nu inför resan. Har möte med soc idag så jag måste få tabletterna att funka. Dags att börja med morgonrutinerna nu så jag hinner. Ska iväg om femtio minuter...

Är orolig för Ricky. Är rädd att han kommer flumma, fluddra och/eller supa ner sig när jag åker. Han kanske blir arg, men jag är bara orolig. Så jag pratade med hans mamma så hon vet om hans tankar o det dåliga måendet hennes son har nu. Jag vill ju ha Ricky kvar vid liv, helst nykter. Jag vet inte om jag klarar av att bryta kontakten om han börjar igen men samtidigt förstår jag att man inte kan hålla på o dalta med honom. Han måste förstå att det han gör får konsekvenser. Jag ska försöka prata med honom idag. Jag måste, främst för hans skull.

Eftersom jag tycker så mycket om Thias så ska jag överraska honom med en grej. Hoppas verkligen han blir glad! Åh jag önskar jag kunde va där o se hans reaktion.

Snart är han här, bara tolv dagar kvar tills jag får krama om honom igen. Jag längtar efter att få hålla hans hand. Ser verkligen fram emot detta, det är helt sjukt. Jag tänker bara på att han kommer hit o hämtar mig. Han är ljuset i mitt mörker, det är han verkligen. Med honom lever jag. Därför saknar jag honom o längtar så otroligt efter honom.

Thias, du är min prins <3 Tack för att du finns för mig.

Kollar på sexrehab med dr drew o kanner mig...ledsen, tom o liten. Jag har också varit rädd o skämts o undrat vad det är för fel på mig. Det undrar jag fortfarande. Jag undrar varför jag inte bara kan släppa det som va o gå vidare. Uppenbarligen vill jag inte prata med psykologen o då finns det inget annat än glömma kvar. Glömma o förlåta. Men jag kan inte. För allt var mitt fel. Eller?

Jag är en fruktansvärt dålig människa. Jag förtjänar inte ett enda fint ord, speciellt inte av honom. Han förtjänar nån så mycket bättre än mig. Varför förstår han inte hur genomrutten jag är?

Jag vill inte leva. Jag vill knarka så jag blir tunn som luft, sen kan jag dö. Jag hatar hatar hatar att vara fet, ful o fruktansvärt kass. Det bara går inte att gå ner ett kilogram utan att gå upp två igen. En slav för maten. För att döva döva döva all ångest, all jävla smärta inom mig. Jag orkar inte. Jag hatar att jag är beroende av socker o andra tillfälliga kickar. Ingenting funkar, jag blir bara fulare, fetare o ännu mer värdelös.

Jag vill inte vill inte leva i min värld längre. Det är kallt, ensamt o mörkt. Det enda ljuset som finns, det är de små ljusstrålarna som kommer från honom, o några få i min närhet. Men mest från honom. Kanske för att han orkar stå ut med mig, även när jag är hemsk o värdelös.

Jag orkar inte..