Jag klev upp med Thias vid fem. Följde honom ut när han skulle gå så jag kunde få min morgoncigg. Sen åt jag frukost, drack en kopp kaffe o tog en till cigg. Så fort klockan slog om till sju (var lite dötid framför teven i väntan) drog jag på mig gummihandskarna o började gno i hans badrum. Jag är osäker på att han ska tycka om det. Kanske blir han upprörd för att jag städar i hans hem, men jag kunde inte låta bli. Har stört mig länge på hur sunkigt hans badrum är o meningen är att det ska va fräscht för man ska sköta sin hygien där inne. Eftersom han inte städar där kände jag att det är mitt problem, det är ju ändå jag som stör mig på det. Jag blev löjligt glad av att gno där inne. På bara några drag med en svamp fylld med såpa blev det rent o fint. Jag har en del kvar men det är en bra början. Känns mer inbjudande nu. Fast jag är orolig att han ska bli arg på mig.

Nu är det dags för kaffe o cigg igen, sen måste jag styra upp det sista så det är klart tills han kommer hem.

Sitter på balkongen med en varm filt om mig. Röker dagens sista cigg.

Jag har i stort sätt bara kollat serier och stickat idag. Och tänkt. Jag tänker mycket nu. Grubblar. Kompisen hörde aldrig av sig så jag tänkte mycket på det. Att hon inte vill prata med mig.

Det här med en anonym blogg (så anonym man kan vara på internet) går sådär. Jag är rädd för vilka som läser och att de dömer mig för vad jag skriver. Mest för vad Thias tänker kanske. Att han tycker jag är helt psycho och aldrig vill prata med mig igen. Denna konstanta rädsla att folk ska börja hata mig och lämna mig. Det gör mig bara trött. Jag vill inte tänka på sånt som jag inte kan påverka. Jag har inte plats att utvecklas och vara jag så länge jag oroar mig för vad folk ska tycka om mig.

Nu är det kallt. Dags att gå in. Tjing tjong långkalsong

Solen väckte mig. Då var det inte speciellt mysigt men nu när jag tar en cigg på balkongen är det mer än skönt.

Väntar på att affären ska öppna så jag kan köpa kaffe och filmjölk. Igår slarvade jag mycket med maten. Sjukt hungrig.

Hoppas min nya tjejkompis pallar komma över idag men jag tror inte det blir så så det blir nog en seg söndag. Kanske spela, kanske bara kolla serier.

Jag slutade med mina tabletter nu igen. Det var inget bra drag, har börjat må riktigt dåligt igen. Var tvungen att gå emot mina principer för alla ber mig att ta tabletterna så jag hämtade ut nya idag. Var visserligen bara utan i sex dagar men hann få tillbaka all skit jag varit utan, och jag som var bergsäker på att de inte hade någon som helst verkan på mig.

Min ena kontaktperson är en jävla svikare. Han dumpar mig för att flytta hem igen och jobba på någon sluten avdelning. Kanske passar det bättre för honom men jag är inte nöjd. Jag är jätte arg, känner mig sviken och gråter massor. Tycker inte det är okej att jag reagerar så eftersom jag bara är ett arbete för dem och för att jag vet att jag inte kommer att behöva deras stöd hela livet, men det gör ont ändå. Det känns personligt på nåt sätt. Som att det är mig det är fel på och det var därför han valde att sluta. Fast egentligen vet jag att chefen valde att låta honom gå på grund av den massiva besparingen kommunen tvingas göra detta året.

Hur som haver ska jag bli tilldelad en annan kontaktperson. En till tjej. Jag vill inte. Jag avskyr henne redan fast jag aldrig träffat henne. Jag sa till om det idag att om jag inte får ha honom då vill jag inte ha någon. Fast allt är redan spikat så jag ska träffa henne nästa vecka. En av anledningarna till varför jag är så jobbig nu är för att jag mår så dåligt. Allt är extra svårt utan de förbannade tabletterna. Det hatar jag. Jag vill slippa gå på tabletter.

Har fortfarande inte fått en läkartid på psyk, tydligen har de bara två läkare där nu. Besparingar såklart.

Har försökt få tid till vårdcentralen för ett enkelt ingrepp men de har sagt hela veckan att det inte finns nån tid. Jätte tråkigt. Sover kasst. Vill bara bli av med det onda så nåt av allt dåligt blir bra.

Blir så ledsen av alla motgångar, även om de kanske verkar vara småsaker. För mig är det hela världen. Det har alltid varit så. Jag ser allt svart eller vitt. Finns inget mellanting. Ändå säger de att jag inte har någon diagnos. Inget bipolär, inget adhd/add, inget borderline. Ingenting. Bara depression. Bara social fobi. Bara tvångstankar. Ändå pratar jag med en tjej som är precis som mig. Jag tycker vi fungerar bra ihop, förstår varandra. Hon har massa diagnoser som jag känner igeb mig i. Men jag är för läkarna inget problem. De vill inte testa nåt.

Nu orkar jag inte sitta och skriva mer, ska försöka se klart på ett avsnitt sen blir det väl sängen för jag är sjukt trött.