Jag slutade med mina tabletter nu igen. Det var inget bra drag, har börjat må riktigt dåligt igen. Var tvungen att gå emot mina principer för alla ber mig att ta tabletterna så jag hämtade ut nya idag. Var visserligen bara utan i sex dagar men hann få tillbaka all skit jag varit utan, och jag som var bergsäker på att de inte hade någon som helst verkan på mig.

Min ena kontaktperson är en jävla svikare. Han dumpar mig för att flytta hem igen och jobba på någon sluten avdelning. Kanske passar det bättre för honom men jag är inte nöjd. Jag är jätte arg, känner mig sviken och gråter massor. Tycker inte det är okej att jag reagerar så eftersom jag bara är ett arbete för dem och för att jag vet att jag inte kommer att behöva deras stöd hela livet, men det gör ont ändå. Det känns personligt på nåt sätt. Som att det är mig det är fel på och det var därför han valde att sluta. Fast egentligen vet jag att chefen valde att låta honom gå på grund av den massiva besparingen kommunen tvingas göra detta året.

Hur som haver ska jag bli tilldelad en annan kontaktperson. En till tjej. Jag vill inte. Jag avskyr henne redan fast jag aldrig träffat henne. Jag sa till om det idag att om jag inte får ha honom då vill jag inte ha någon. Fast allt är redan spikat så jag ska träffa henne nästa vecka. En av anledningarna till varför jag är så jobbig nu är för att jag mår så dåligt. Allt är extra svårt utan de förbannade tabletterna. Det hatar jag. Jag vill slippa gå på tabletter.

Har fortfarande inte fått en läkartid på psyk, tydligen har de bara två läkare där nu. Besparingar såklart.

Har försökt få tid till vårdcentralen för ett enkelt ingrepp men de har sagt hela veckan att det inte finns nån tid. Jätte tråkigt. Sover kasst. Vill bara bli av med det onda så nåt av allt dåligt blir bra.

Blir så ledsen av alla motgångar, även om de kanske verkar vara småsaker. För mig är det hela världen. Det har alltid varit så. Jag ser allt svart eller vitt. Finns inget mellanting. Ändå säger de att jag inte har någon diagnos. Inget bipolär, inget adhd/add, inget borderline. Ingenting. Bara depression. Bara social fobi. Bara tvångstankar. Ändå pratar jag med en tjej som är precis som mig. Jag tycker vi fungerar bra ihop, förstår varandra. Hon har massa diagnoser som jag känner igeb mig i. Men jag är för läkarna inget problem. De vill inte testa nåt.

Nu orkar jag inte sitta och skriva mer, ska försöka se klart på ett avsnitt sen blir det väl sängen för jag är sjukt trött.

Det gör ont i hela mig. Jag har haft några riktigt tunga dagar när jag inte vill kliva ur sängen, när jag låter allt vara en enda röra. Jag hatar stök, jag vill ha - nej jag kräver! - ordning och reda. Fast nu är det stök och smuts överallt, fast mest i mig.

Jag pratade med Thias förut. Han var onykter (fast jag hade svårt att förstå honom så jag tyckte han lät full, men han sa att han bara var onykter -anyway) och sa bara halva meningar och gjorde mig orolig. Jag fick panikångest, de vanliga symtomen som bl.a stressmage och muntorrhet. Jag skrek på honom. Skrek att han skulle förklara vad han menade, vad som hade hänt, varför han betedde sig konstigt. Han var bara tyst. Sa att det inte fanns något att berätta. Jag blev ledsen, men när jag mår så här dåligt kan jag inte gråta. Jag bara skakar, hjärtat pumpar och jag skriker. Jag blir jätte arg, vill göra sönder något. Vill göra sönder mig. Börjar trycka ut tabletter i handen, säger högt och tydligt att jag undrar hur många som krävs för att bli lugn. Är riktigt förbannad för jag förstår ingenting av hans prat. Han säger att han kastade sin Torshammare för att bandet pajade. Jag skrek på honom. Han sa att han tog ut sin näspiercing, sa nåt om att det inte passar sig för någon som är så gammal som han är. Jag skriker, vädjar till förklaring. Jag vill förstå. Jag är orolig. Han säger att när han får båda händerna fria ska han ta ur den han har i ögonbrynet. Jag är tyst. Orkar inte skrika, det hjälper ju inte! Vi är tysta en lång stund. Han snarkar. Jag försöker väcka honom. Skriker "Thias" flera gånger innan han vaknar. Han mumlar lite, verkar väldigt trött. Jag tvingar honom att lova mig att han inte ska göra något dumt och ber honom att ringa mig imorgon.

Jag är trött på att må dåligt. Trött på att oroa mig för andra. Jag måste ta hand om mig själv. Måste styra upp i min egen oreda.

Hoppas han vill förklara för mig imorgon vad det var som hände igår. Snacka om snefylla! Det var många år sen jag hörde honom sån här och jag kan säga detta, jag tycker inte om det. Jag blir så orolig för honom. Dessutom tar han inte sina tabletter längre, det grämer mig. Jag sa inte det till honom, för han är vuxen och får själv bestämma om han ska ta dem eller inte, men jag märker att han behöver dem.

Nu längtar jag mer än nånsin till på måndag. Skulle behöva mer tid än 45 min dock. Har mycket att prata om. Mycket jag tänker på. Mycket jag mår dåligt över. Samtidigt vill jag stänga mig som en mussla. Inte säga nåt. Bara låtsas att allt är bra. Låtsas att jag är normal. Just det! Jag ansökte om busskort på soc igår. Hoppas det går igenom. Tryckte på om att jag faktiskt behöver ta mig från punkt a till b fem gånger i veckan. Hoppas hon godkänner det. Vill ju för tusan bli normal nu!

Jag berättade inte mycket. Jag hann inte. Fyrtiofem minuter är alldeles för kort tid för alla mina minnen o tankar. Nu ska jag inte träffa henne på tre veckor. Det känns som en evighet. Dessutom kommer jag vilja prata om resan när jag kommer tillbaka. Om tåget, bussen o alla aktiviteter vi ska göra. Alla intryck. Min gamla stad. I allt det kommer säkert jobbiga minnen dyka upp. Jag är rädd för det. Jag borde inte vara så rädd. Jag glömmer bort att leva i nuet. Vara glad för varje dag jag får.

Jag drömde mardrömmar inatt. Om att åka tåg. Efter det har allt spårat ur. Hela dagen har jag tänkt jobbiga tankar. Motvilligt såklart. Jag får inte undan dem. Det går inte längre. Jag måste berätta. För nån. För min psykolog kanske. Hon kanske kan få bort dem. Rädda mig från mig själv. Jag orkar inte mer. Orkar inte bära på alla hemligheter längre. De gör för ont.

Kollar på sexrehab med dr drew o kanner mig...ledsen, tom o liten. Jag har också varit rädd o skämts o undrat vad det är för fel på mig. Det undrar jag fortfarande. Jag undrar varför jag inte bara kan släppa det som va o gå vidare. Uppenbarligen vill jag inte prata med psykologen o då finns det inget annat än glömma kvar. Glömma o förlåta. Men jag kan inte. För allt var mitt fel. Eller?

Jag är en fruktansvärt dålig människa. Jag förtjänar inte ett enda fint ord, speciellt inte av honom. Han förtjänar nån så mycket bättre än mig. Varför förstår han inte hur genomrutten jag är?

Jag vill inte leva. Jag vill knarka så jag blir tunn som luft, sen kan jag dö. Jag hatar hatar hatar att vara fet, ful o fruktansvärt kass. Det bara går inte att gå ner ett kilogram utan att gå upp två igen. En slav för maten. För att döva döva döva all ångest, all jävla smärta inom mig. Jag orkar inte. Jag hatar att jag är beroende av socker o andra tillfälliga kickar. Ingenting funkar, jag blir bara fulare, fetare o ännu mer värdelös.

Jag vill inte vill inte leva i min värld längre. Det är kallt, ensamt o mörkt. Det enda ljuset som finns, det är de små ljusstrålarna som kommer från honom, o några få i min närhet. Men mest från honom. Kanske för att han orkar stå ut med mig, även när jag är hemsk o värdelös.

Jag orkar inte..

Allt rasar. Jag orkar inte med mig själv. Å ena sidan vill jag döva med tabletter fast å andra sidan vill jag plågas. Lära mig vara sån här. Låta det vara så o tycka det är okej. Alla mår dåligt ibland. Det är naturligt.
Det kryper i skinnet. Jag vill slita bort det som gör ont. Jag vill skrika ur mig ångesten. Fast det går inte. Känner mig bara larvig om jag ska stå o skrika i min lägenhet. Vet inte vad jag ska göra helt ärligt.

Tog en atarax förut. Säkert en timma sen. Hände inget. Fortfarande ångest. Fortfarande rädd o ledsen. Jag kunde väl fått somna iaf? Fast jag drömmer bara mardrömmar. Jag vill inte. Ingenting. Det gör bara ont. Har ätit halva burken skumtomtar redan, bara för att ha nåt att göra. Tänka på nåt annat. Fast det som gör ont, det försvinner varken av tabletter eller nåt att äta. Det bara är, hela tiden. Mitt elaka mantra kommer tillbaka. Det är inte speciellt roligt. Försökte göra nåt förut. Dansade. Jag såg i spegeln hur fettet dallrade när jag svängde på kroppen. Så jag slutade. Satte mig att spela tetris istället, men det va heller inte kul. Idag har inget varit kul. Förutom när jag lagade mat. Det var faktiskt roligt.