Fy fabian vilken vecka. Bara depp, gråt, självdestruktiva tankar och handlingar. Allmänt jävla kaos. Utan familj och vänner hade jag definitivt inte orkat med att kliva upp. Alls.
Efter allt som hänt har jag inte orkat vara ensam långa stunder. Känns som att jag har backat. Men igår åkte jag buss fast jag inte ville, när den va knökfull med fulla tonåringar som skulle ut på krogen. Jag tog mig ändå hem, så det va ju bra.
Ikväll ska en vän tvinga i mig lite middag. Tänkte sysselsätta mig med att städa, duscha och välja kläder under tiden. Det är sex timmar kvar så jag har tid på mig.
Skönt att slippa va ensam på kvällen. Eventuellt ska vi kolla på A Clockwork Orange.

Jag mår inte kungligt. Igår kväll började världen snurra för mig. Jag kräktes. Försökte äta men maten fastnade i munnen, det var svårt att svälja. Kräktes flera gånger under natten och ytterligare en gång på morgonen. La mig att sova igen vid nio, vaknade vid tolv. Är nervös. Kokar gröt nu. Hoppas verkligen att jag får behålla den.

Igår tog det slut mellan mig och killen. Känns tråkigt men jag klarar inte ett förhållande nu så det fick bli så.

Jag mår fortfarande apröv. Tog lugnande och gick på promenad. Iofs trött i benen nu men ångesten har inte släppt alls. Var iaf lite soligt emellanåt så det va inte den sämsta promenaden jag gått på.

Måste köpa cigg. Eftersom det är det jag lever på nu tydligen så går det minst ett packe om dagen. Packe, varför skrev jag ens så? Inte hört det ordet sen tonåren och så ploppar det upp nu. Random. Kanske sett det nånstans. Fast förresten är det inte illa att leva på dryga femtio kronor om dagen. Kan man inte få mycket mat för.

Har inget mer att berätta nu. Återkommer när det hänt nåt nytt.

Det bultar i hela kroppen. Magen skriker efter mat men jag har ingen lust. Gröt och äpple har den fått, det var allt jag orkade med idag. Vill bara sova. Borde sysselsätta mig. Höjer musiken. Kanske döljer det mina skrik? Jag fattar inte hur jag ska orka ta mig igenom en till natt och dag.

Berätta inte för någon att jag mår apdåligt. Ångesten river inom mig. Hjärtat slår hårdare än vanligt och jag vill inte leva mer. Jag vill ha de starkaste pillren som finns och sova bort den här smärtan. Jag vet inte vem jag ska prata med, om någon överhuvudtaget lyssnar på mig. Jag vill in på psyk nu. Törs inte vara själv med det här. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag kunde bara sova tre timmar. Gick och köpte cigg. Nu gröt. Sen bajsanus. Kukskit va dåligt jag mår.

Värmde soppa. Åt lite, gick ut o rökte. Åt lite till. Grät. Hällde ut soppan i vasken. Hungrig utan matlust. Kul. Skojigt. Roligt. Helt jävla värdelöst.

Försov mig en timma. Stressade med frukost och dusch. Bussen var försenad. Fick ta en annan som åker en annan väg. Det var väl där allt gick snett för när jag kom till psykologen spydde jag ur mig saker jag aldrig velat prata om. Visst har jag pratat om det med vänner på fyllan och vi skojar om det ibland men det är inte sånt min psykolog ska veta. Hon glömmer aldrig ord som kommit ur min mun. Jag skämdes, blev illröd i ansiktet. En tår rullade ner för min kind. Jag ville springa därifrån och aldrig mer komma tillbaka. Hon vill självklart prata mer om detta. Dumma mig. Jag kan då aldrig va tyst.