Jag kan omöjligt glömma att jag haft en helt underbart rolig och snäll vän.

Har druckit alkohol idag. Vill bara fly. Få vara i en drömvärld där allt är bra. Inga bråk, bara glädje och kärlek.

Stannade kanske en timma. Pratade med en kompis som också går där. Berättade om vad som hänt mellan mig och han. Visade en hel del av konversationerna vi haft sen vi slutade dejta. Hon blev upprörd och sa att han beter sig som en barnunge och hon försökte övertala mig att sluta skriva med honom. Jag har inte skrivit något idag. Jag såg honom när jag åkte bussen men hejade inte. På ett sätt känner jag mig fånig och elak men på ett annat sätt känner jag mig modig som vågar försöka släppa honom. Inse att vi inte kommer kunna vara vänner. Vill jag ha en vän som ger mig elaka kommentarer bara för att jag inte kände att jag kunde fortsätta dejta honom? Nej. Vill jag öht umgås med någon som säger att den tid vi spenderat ihop var lögn? Nej. Då är jag hellre ensam.

Förresten skrev en kille från Ama till mig idag. Han är ganska jobbig, pratar om att ta sitt liv och så bara för att han inte hittar kärleken. Så skrev han att han tycker jag är snygg och söt och att han ville jag skulle komma över och dricka öl och grilla. Det är ju trevligt, men jag tackade nej. Jag vet inte om han skulle se det som en dejt och då vill jag inte utsätta mig för det. Jag klarar inte av det här själv.

Min boendestödjare ringde idag. Fy fabian vad arg jag blev när jag hörde hennes röst. Jag berättade om ångesten och gråten i stan, om hur svårt det är att vara på Fritiden när han är där och ignorerar mig. Hon sa att hon kanske har tid att ses på fredag innan hon går på semester igen. Jag vet inte om jag vill. Jag känner mig sviken av henne. Varför var hon sjuk när jag behövde henne men frisk dagen därpå? Hon kanske inte vill jobba med mig längre. Jag är ju ganska jobbig. Så måste det vara.

En polare ställer upp med skjuts till affären imorgon så jag måste sova typ för flera timmar sen för vi åker iväg tidigt. Åh, jag är inte trött.

Igår var jag på ett givande möte med min psykolog. När jag plockade fram mobilen efter mötet hade jag två missade samtal och ett sms. I smset stod det att min boendestödjare är sjuk men att jag kan få en vikarie som handlar med mig istället. Jag fick panik. Började gråta mitt i stan. Ångest. Vad fan ska jag göra? Jag skulle ju handla med MIN boendestödjare, hon som aldrig får vara sjuk, som alltid ska finnas där när jag behöver henne. Så efter lite övervägande i huvudet bestämde jag att detgår inte. Jag kan inte gå och handla med någon okänd. Jag avbokade. Förtvivlad gick jag till bussen och åkte hem. Utan mat. Det är minst en vecka kvar till nästa tid och jag har mer eller mindre noll att äta. Känns inte ett dugg kul och jag blir arg på mig när jag tänker att det är hennes fel att jag inte har mat hemma. Jag fick möjligheten att handla men avböjde eftersom det var fel person. Jag hatar att jag krånglar så här.

Umgicks med min bästis (får man säga bästis när man är vuxen?) hela dagen. Vi tog en promenad på kanske tre kilometer och resten av dagen satt vi i min soffa och tittade på avsnitt.

Har mått bättre. Sämre också, men detta var nog så jobbigt. Bakis, utmattad, hungrig och ledsen. Han och ja skrev på chatten. Vi pratade om att ses ikväll och dricka kaffe men sen ville han inte. Så jag gick till en kompis. Ville inte sitta hemma och må dåligt hela kvällen. Hade sällskap några timmar. Nu känns det bättre och jag börjar acceptera att han inte vill ses mer. Då var det inte menat. Jag ska vara ensam, precis som jag trodde. Jag duger inte för någon. Den ends som verkar tycka om mig trots alla mina fel och brister är nog min killkompis jag känt i många år. Det duger för mig för han är en riktig klippa. Han ställer alltid upp. Nja, nästan alltid iaf.

Nu ska jag försöka sova. Det blir tecknat tills ögonen sluter sig.

Har mått skitkasst, druckit öl och sprit, dansat massor och sjungit. Spelade spel och lyssnade på musik. Hela natten. Bara sovit några timmar.

Ibland måste man få dränka sina sorger. Bara vara galen och skratta trots att allt kommer kännas lika kasst när ruset försvinner.

Strax druckit upp en av alla öl jag planerar hiva i mig idag. Mår så jävla dåligt. Jag har slutat dejta den där killen men nu ångrar jag mig så förbannat. Han vill inte ens se mig. Jag var sketfull igår och han statusuppdaterade att han va med en tjej och så smsade han att han skulle sova hos henne och hoppades på morgonsex. Jah blev sjukt ledsen, fortsatte supa tills jag blev väck och slocknade på soffan. Jag tänkte att eftersom piller inte funkar och jag har öl hemma kan jag lika bra dricka bort ångesten. Har bara ätit lite yoghurt och kakor idag så jag känner redan hur det slår. Börjar bli dragen nu. Känns rätt gött. Hoppas jag glömmer honom snart. Orkar inte mer. Ångrar mig som fan.

Jag har gått totalt 6km idag.
Åt en liter jordgubbar när jag kom hem. Sen fick jag ångest och suget att skära mig över hela magen är plötsligt väldigt starkt. Jag är tjock och misslyckad. Värdelös och äcklig. Jag borde göra världen en tjänst och ta livet av mig. Jag är en värdelös börda för samhället.
Fast en liten del av mig skriker att det var bra att jag gick istället för att ta bussen och att lite jordgubbar blir man inte tjockare av.
Jag vill inte ha ärr över hela kroppen. Jag vill ha tatueringar och då måste jag sluta skada min hud.

Min boendestödjare funderade på om jag inte borde säga till min psykolog om jag har ett till självskadebeteende. Att jag gör sexuella handlingar även när jag inte vill. Att jag tillåter folk att ta på mig fast jag inte vill, att jag är sämst på att säga nej. Och så vidare.. Jag förstår hur hon tänker på sätt och vis. Känns bara knäppt att jag skulle ha ett sådant självskadebeteende. Fast hur som haver måste vi ändå komma fram till hur jag ska ändra mina beteenden.

Hon tyckte även att jag skulle skriva ett brev till honom och berätta hur jag känner och så. Att jag måste älska mig själv innan jag kan släppa in någon annan. Det är så enkelt men blir så svårt för mig.

Det går inte att beskriva hur skönt det är att ha en borg helt för sig själv att styra över. Jag är en ensamvarg. Jag trivs visserligen i sällskap av andra människor och ibland behöver jag dem verkligen men att få stänga in sig i sitt eget, det är ett måste. Att få stänga ute alla andra. Det har varit mysigt den tiden jag sovit hos min polare men nu vill jag vara ifred. Blir så där hård och kantig igen. Har fått tillräckligt med kramar nu.

Om en o en halv timma ska jag träffa mitt boendestöd som varit på semester. Idag vill jag prata med henne om vad fan jag ska göra med mig och han. Han som jag sa att jag dejtar fast jag inte är kär. Han som jag vill ge hela världen till fast jag inte ser en framtid med. Varför jag gör så alltid med alla. Jag kan inte bli kär men jag vill. Eller? I dunno. Jag kanske skulle börja spela igen. Bara spela och strunta i alla andra.