Kom hem, värmde mat och förberedde middagen. Åt lunchen. Började få ångest. Mat, vikt, dieter och ideal snurrar i mitt huvud. Jag är inte perfekt och kommer aldrig bli det men jag skulle kunna bli den bästa jag kan bli. Fokus ligger på helt fel saker. Mål jag inte kan nå. Ett snedvridet ideal av en supersmal, vältränad tjej. Det är vad jag tror är perfektion. Men jag kan inte bli sån. Det tror jag inte jag klarar. Jag är för negativ. Jag ger upp för lätt.

Skriver duktigt i min bok om allt jag äter fast jag skäms när jag kommer på vad jag äter. Jag behöver hjälp. Min dietist har semester, likaså mitt boendestöd. Jag står själv mitt i smeten och får klara mig så gott det går i några veckor.

Läste en artikel om ännu en ny diet. Funderar på att prova den. De lovar att man går ner minst 4 kilogram i första fasen. Det är förmodligen inte sant men jag skulle vilja prova. Kanske för att motbevisa dem. Men det vore galet kul om det faktiskt stämmer. Fast, grejen är ju att jag inte vill gå ner en massa pangbom liksom. Eller det är säkert jätte kul, men jag måste tajta till mig i första hand. Problemet är allt daller. Jag hatar det. Känner mig som en bulldeg. Fluffig och sladdrig. Låren flyter ut när jag sätter mig. Usch och blä. Nej men jag ska nog prova. Kan bli kul.

Börjar känna mig duktigt onormal som funderar så mycket på kärlek. Igår var jag hos en person, och vi pratade så där seriöst som man gör med en man är tillsammans med. Det va väl... trevligt. Men när jag kom hem var jag paj. Om man inte får något pirr med någon man är med, är det inte kärlek då? Om man saknar någon när man inte är med denne, är det kärlek då? Vem bestämde att pirr i magen betyder kärlek? Det fuckar ju upp allt. Eller har jag aldrig fått uppleva riktig kärlek? Klart det har pirrat någon gång, men det går över på någon dag, så är allt som vanligt igen. Nej, jag är väl bara jävligt onormal och kan inte bli kär.

Jag mår dåligt i kroppen. Helt värdelöst. Andra dagen nu tror jag. Ändå fick jag en snilleblixt och tänkte att det kunde va kul att möblera. Vad trött jag blir. Det ser inte alls så bra ut som jag tänkt att det skulle bli. Jag hoppas att det blir bättre när jag får ny soffa och nytt rumsbord. Fördelen är dock att jag fick mer golvyta. Mycket bra! Fast för att få lägenheten till ett mysigt hem verkar det krävas ett underverk. Ja jag grejar väl vidare och letar efter tavlor och annat mysigt.

Kom knappt ur sängen imorse. Lyckades till slut masa iväg ut på balkongen. Var alldeles vimmelkantig och kände inte alls för att vara vaken men gick ändå inte och la mig igen.

Har ångest över vad jag åt inatt och är arg för att jag har planerat in vilodagar när jag känner hur jag sväller för varje måltid jag äter. Jag funderar på om jag ska ta en promenad idag iallafall. Har inte bestämt mig än.

Det är jobbigt att skriva matdagbok när man ser hur mycket man egentligen stoppar i sig som är helt onödigt.

Jag har varit lite dum. Har varit utan mina antidepressiva/antitvångstabletter några dagar nu. Jag vet inte varför jag slutade ta dem för jag vet att de gör skillnad. Kanske inte speciellt mycket men utan dem blir jag helt fucked up. Nu tog jag den igen. Får se om jag blir av med den värsta ångesten.

Jag ligger i sängen och tänker på hur glad jag är att jag valde att ta lugnande för just nu känns allt inte så jobbigt längre. Jag vet att det bara är tillfälligt men jag andas i nuet, lever för varje minut. Sen kommer sen. Men det bryr jag mig inte om.

Innan var jag arg. Arg på alla som utnyttjat min kropp. Arg på att livet inte blev som tänkt. Arg på mig. Arg på allt.

Nu lyssnar jag på musiken och njuter.

Jag gick en bra promenad på 5km. Redan i duschen efteråt började tankarna härja. Det snurrade runt i huvudet på mig och plötsligt stod jag framför spegeln med avsky i blicken.

Jävla tjockis. Du är värdelös, klarar ingenting. Har skrivit i en bok i 9veckor, bokfört varenda kilogram, varenda centimeter. Ändå är du bara något kilogram från startvikten. Så jävla kasst. Du tror det ska bli bra varje gång, men du klarar ingenting. Och nu ska du börja skriva en matdagbok. Är du helt jävla bäng eller?! Tror du att det blir bättre för det? Tror du verkligen att du kommer klara det nu? Fattar du inte hur kass du är? Ingen tycker om dig och din feta kropp.

Gicl hem till en vän och berättade, för han frågade om jag mådde bättre efter promenaden. Han tröstade, lyssnade och bara fanns där. Han säger han ska hjälpa. Stötta.

Är det så det ska va? Att jag alltid ska va elak mot mig själv, även om jag gör någon fysisk aktivitet? Ska det va så här varje gång? Hur ska jag orka lyssna på det?

Idag tog jag och min kära vän en promenad och sen satte vi oss på en fin plats att äta smörgås på. Det var himla skönt att få vara ute i sommarvärmen och bara njuta av varandras sällskap och inte tänka på nånting. Det gör jag alldeles för sällan. Måste träna på det.

Vi pratade om mina dumma tankar och om min viktnoja. Så bestämde vi där och då att vi ska motionera tillsammans. Det tycker jag är bra. Någon som kan dra ut mig när allt känns bajs och jag inte har någon lust.

Så nu på kvällen fick jag motivation att träna med hantlarna igen. Varje litet steg jag tar är en kamp men jag ska klara det.

Har hittat en soffa som skulle kunna funka sjukt bra här. Ska bara se till att få hit den. Sen blir det fokus på att hitta ett soffbord i mörkt trä, kanske svart. Förmodligen nytt eftersom det är svårt att hitta annat än björk eller så. Eller också är de för dyra. Har ju redan hittat en fin matta jag vill ha men som alltid kan man inte köpa allt man vill ha på en gång. Det bästa med det är att jag alltid har något att fokusera på. Då kan jag blocka mina dumma tankar.

Min vän undrade vad det är för fel på mig igår när jag kom över på kvällen och berättade om hur mina tankar låter. Han sa att det är konstigt att jag är så elak mot mig när massa människor hela tiden säger att jag är så bra. Jag har inget svar på det. Det har alltid varit så. För mig kommer jag aldrig duga. Är det så konstigt?