Han har ringt mig tre gånger o jag har ignorerat hans samtal lika många gånger. Jag har sagt till honom att jag lägger mig tidigt (iofs inte rinktigt så längre, men det är inte ball o få samtal efter 23 på kvällen iaf!!) ändå ringde han mig tjugo i två inatt. Känns skit att dissa så, jag får ont i magen. Men jag pallar inte, vill inte prata i telefon. Speciellt inte om hur jag mår, eller hur han mår. Vi är inte bra för varandra. Jag försöker alltid vara så jävla bäst när jag pratar med honom, o ta hand om honom o så. Det är fel, men det blev så när han visade hur svag han är. Då blev jag stark. För balansen. Vi hade en brejk när vi inte pratade alls. Så började det igen för några månader sen. Det funade jätte bra! Jag berättade om min ångest o hur jag känner mig kass för att jag inte ens klarar att åka buss längre. ÄNDÅ ringer han o mejlar o smsar om att han vill att jag ska åka o hälsa på. Seriöst?! Jag trodde han förstod mig, att han lyssnade på mig när jag berättade sanningen. Jag förstår intre hur han kan tro att jag är kapabel att åka tåg om jag inte kan åka buss...

Så har jag grubblat massor på ett annat samtal jag hade. Ett som fick mig att stänga av mig lite. Försöka att inte längre öppna mig om hur jag mår, för om du inte lyssnar så gör väl ingen det? Om du inte fattar, eller inte bryr dig så gör ingen annan det heller. Eller?

Jag känner mig hopplös.

Jag chansade o googlade efter en blogg som handlar om ångest o social fobi o annat sånt som jag lever i, för när man väl är där så känner man sig ensam. Hittade en! Hon skriver utförligt. Jag känner igen mig i mycket utav det hon beskriver. Känns skönt o veta att jag inte är helt ensam om att vara "knäpp"- Men det där med att det blir bättre, det vet jag inte om jag törs tro på.

Den där kvinnan jag träffat några gånger, frågade mig hur jag ser mig själv om några år, när jag kommit ur det här o så. Jag sa att det är helt tomt. Det finns ingenting där. Då sa hon att jag ville ju iaf skaffa en katt. Så då kom jag på att om jag nu skaffar en katt (men de hårar ju så förbannat så det vet jag inte) måste jag skaffa en större lägenhet för man kan inte bo trångt om man är två. En katt förtjänar att ha mycket utrymme o en stor klätterställning o så vidare. Så jag vet inte. En katt o en större lägenhet. Är det min framtid? Kul. Jätte kul.

Det här med att leva, det är ingenting för mig. Jag känner mig mest i vägen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är bara kaos. Allting är så himla fel, jag vet inte hur jag ska orka med livet. För att överhuvudtaget orka andas (jag lovar, det är så illa nu) gör jag massa dumheter. Inte törs jag tala om det för någon heller. Det blev så himla dumt allting i ...

Sitter på balkongen med en cigg och en kopp te. Solen skiner och gör höstmorgonen lite varmare. Trivs rätt bra i nuet. Så fort jag går in igen är det dags att rensa på bordet för om en timme kommer bs och utvärderar schemat. ...

Nu är det höst och jag stickar på. Nu är det ett sött hålmönster som gäller. Övar på sånt jag inte är speciellt bra på. Har lite idéer för att kanske göra ett helt eget mönster till sockor och vantar. Vore himla roligt att utveckla det enda jag är fa...

Vilken oreda det är i huvudet. Jag grubblar på allt nu. Ofta tänker jag på tösen som det aldrig kommer hända nåt mer med men som jag ändå inte kan släppa helt och gå vidare. Fan. Vi ses ofta vilket emellanåt gör mig galen. Jag vill krama om henne, hå...

Ska jag skriva om mat, motion och hälsa i allmänhet. Ska jag berätta om mina tankar om Bubbelflickan. Ska jag prata om missbruk. Eller ska jag helt enkelt bara vara tyst? ...