Jag drömde bara massa skit. Sov dåligt, vaknade hela tiden. Klarar uppenbarligen inte att sova utan piller. KUL-A!!! :( Drömde om stora spindlar som sprang runt mitt hustak. Snabba satan va de. Visserligen bara två stycken men jag var rädd ändå. Fy satan så äckligt.

Drömde att mina gamla bekanta (jag vet la int va jag ska kalla dem, vi va inte vänner) stal min identitet för att få mig på fogden. Happ, det va la tur jag ko på dem då. Synd bara att de hade spioner över hela stan som följde varje steg jag tog. Vill de se mig död? Antagligen.

Drömde jag om dem för att jag saknar deras umgänge? Eller är det sån där skit ångest som kommer alldeles för sent? Fast jag ångrar inte att jag hängde med dem. Jag ångrar kanske att jag snackade för mycket med dem. Jag anförtror mig för lätt. Men de va schyssta att hänga med, när tjejen va på humör. Killen va nästan alltid snäll o go.

Jag känner mig fruktansvärt ensam. Har till o med börjat tänka på min födelsestad. Fast jag har inget att hämta där förutom fruktansvärda minnen, svek o ovänner. En o annan människa som fortfarande står ut med mig, men det är allt. Skulle jag få för mig att flytta hem så hoppas jag på överdos. På riktigt. För där vill jag inte leva. Jag skäms för mycket. Fast all skit är inte mitt fel. Mycket dumt har jag gjort, men vissa delar har jag inte förtjänat.

Kul att jag är på världens sämsta humör just idag. Ska träffa en vän jag inte sett på en vecka. Kunde va kul att va på humör. Glad o positiv. Får måla på mig en mask. Happyface.

Jag vaknar mitt i natten av att jag ligger o trycker bakom en smutsig bil på en parkering i ett mörkt område. Jag är inte ensam, jag har min älskade underbara Isa vid min sida. Hon tittar på mig med sina runda stora ögon.

- Jag är rädd, viskar hon.

- Vad är det som händer? frågar jag.

Jag hör ett främmande ljud i skyn. Det är liksom surrande o väsande på samma gång. Så uppenbarar de sig. De är vita med rött sken uppepå. De ser utomjordiska ut där de fluger o snurrar i skyn.

- Vi måste gömma oss. Akta dig för ljuset, viskar Isa.

Hon ålar sig in under en annan bil o jag smyger efter.

De vita flygande farkostarna lyser med stora strålkastare in i gränder o överallt där de far fram. De är ganska små, verkar bara få plats en person i en farkost, men de är lite klumpigt utformade med utanpåliggande landningsben så de får inte plats att åka mellan byggnader utan måste ligga ovanför hustaken. Ändå är skenet från strålkastarna väldigt starkt vilket gör det svårt att göra sig osynlig.

Det patrullerar militärer av något slag på gatorna. De ser läskiga ut, med sina stålhättakängor, kamo-kläder och stora vapen. De har hittat några människor längre bort, jag o Isa ser hur militärerna tvingar in de stackars människorna in i en gränd där de inte ens får be sin sista bön innan de blir skjutna till döds. Isa snyftar tyst.

Vi tar oss från bilarna in i ett köpcentrum. Folk springar som irrande hönor åt alla håll. Ingen litar på någon så de knuffas o fräser åt varandra. Militären har tydligen inte bara kamo-kläder utan lurar omkring i vanliga kläder. Jag fattar inte vad som händer, det är helt främmande för mig. Jag o Isa springer hand i hand längs med väggarna mot hissarna. I ena hissen står en militär. Han ser helt psykopatisk ut, men verkar inte vilja göra oss illa utan trycker bara på en våningsknapp o hissdörrarna åker igen. I den andra hissen sitter det ett halvt dussin barn o ungdomar. De ser helt förstörda ut. Först är de rädda när jag o Isa klämmer oss ner hos dem men sen åker hissdörrarna igen o vi brister ut i sång. Vi sjunger om att vi inte orkar gömma oss mer, att vi inte orkar fly.

"But we don´t want to die" är den sista meningen i sången innan Isa o jag springer ur hissen ner i ett garage. Det är kallt o blött på golvet. I taket hänger gummislangar. Det luktar ruttet o vi kliver över lik för att ta oss fram. Vi vet inte vart vi ska, vi vet bara att vi ska fly. Hon och jag.

Plötsligt är jag ensam. Jag springer från city ut mot skogen i hopp om att finna Isa igen. Jag gömmer mig bakom ett träd när jag ser en kvinna iklädd en vacker röd klänning o en kvinna i en sliten brun klänning gömma sig bakom varsitt träd då en svart mercedes tar sig fram på en liten stig. Den stannar. Ur kliver en man i militärkläder. Han skriker o kvinnan med röd klänning gråter o skriker tillbaka. Jag vet inte vad de säger, de pratar varken svenska eller engelska. Jag vet inte vad som flyger i mig, jag bara känner att jag måste rädda de där kvinnorna, så jag springer mot dem o tar deras händer o så springer vi tillsammans o gömmer oss bakom träd o buskage. Militären kommer mot oss med laddat gevär. Jag tar fram en liten pistol o ger den till kvinnan i brun klänning. Hon skjuter mannen, han dör. Vi springer vidare.

Kommer fram till någon sorts omklädningsrum med skåp man kan ha lås på, klädställningar, tvättkorgar och tygbeklädda vikväggar. Det finns så många olika gömställen att vi delar på oss. Jag bakom alla tvättkorgarna, hon med rött i ett skåp o hon med brunt bakom en vikvägg. Självklart hittar militärerna kvinnan med brunt först. De sliter tag i hennes hår o släpar henne på golvet. En annan militär slår upp skåpen med geväret. Han hittar fler kvinnor än hon med röd klänning. Alla skjuts ihjäl. Kvinnan i brunt släpas iväg.

Jag springer o springer. Jag hamnar i konstiga situationer på konstiga ställen. Jag vet inte hur, men plötsligt ligger jag o Isa brevid varandra igen, bakom bilar på en parkering. Vi blir vittnen till något ytterst märkligt. En kvinna kliver ur en bil längre upp på gatan. Hon plockar ur en kon från bilen o går ner mot parkeringen där vi ligger gömda. Hon placerar konen på ett brunnslock i närheten av en port som leder till en underjordisk lokal av nåt slag. Hon återvänder till sin bil. Tar fram ett block ur sin kavaj. Hon bläddrar i det, skriver något o lägger det sen på marken. Då ser hon oss, men fortsätter med vad hon nu håller på med. Hon lyfter ur en kundvagn ur bagaget, o rullar ner den mot oss. Den krockar med konen o välter. Så kastar kvinnan ett köttstycke mot oss. Hon skrattar o börjar skrika.

- Kom, vi måste bort härifrån, säger Isa o gräver i jorden.

-Vi hinner inte gräva nu, väser jag till henne o tittar på kvinnan som stegar fram mot oss.

Isa hittar nån sorts källare o kryper ner i den. Jag följer efter.

Det är fullt med folk där nere. Kvinnor, män, barn. Alla är smutsiga, blöta o rädda. Barnen gråter tyst. Många av männen är skadade. De ser så trötta ut.. Så är det dags att kämpa för livet igen.

- Det hänger gummiband i taket. Vi måste hålla oss fast i det för snart kommer de göra vattnet elektriskt o då kommer vi brännas ihjäl, säger någon. De som fortfarande orkar klänger sig fast i gummibanden, men alla orkar inte o vi har inte tid att hjälpa andra. Militären gör vattnet i jordkällaren elektriskt o massa människor skriker när de bränns ihjäl. Lukten av bränt kött når min näsa. Jag ryser.

-Isa, var är du? skriker jag.