Det gör ont i hela mig. Jag har haft några riktigt tunga dagar när jag inte vill kliva ur sängen, när jag låter allt vara en enda röra. Jag hatar stök, jag vill ha - nej jag kräver! - ordning och reda. Fast nu är det stök och smuts överallt, fast mest i mig.

Jag pratade med Thias förut. Han var onykter (fast jag hade svårt att förstå honom så jag tyckte han lät full, men han sa att han bara var onykter -anyway) och sa bara halva meningar och gjorde mig orolig. Jag fick panikångest, de vanliga symtomen som bl.a stressmage och muntorrhet. Jag skrek på honom. Skrek att han skulle förklara vad han menade, vad som hade hänt, varför han betedde sig konstigt. Han var bara tyst. Sa att det inte fanns något att berätta. Jag blev ledsen, men när jag mår så här dåligt kan jag inte gråta. Jag bara skakar, hjärtat pumpar och jag skriker. Jag blir jätte arg, vill göra sönder något. Vill göra sönder mig. Börjar trycka ut tabletter i handen, säger högt och tydligt att jag undrar hur många som krävs för att bli lugn. Är riktigt förbannad för jag förstår ingenting av hans prat. Han säger att han kastade sin Torshammare för att bandet pajade. Jag skrek på honom. Han sa att han tog ut sin näspiercing, sa nåt om att det inte passar sig för någon som är så gammal som han är. Jag skriker, vädjar till förklaring. Jag vill förstå. Jag är orolig. Han säger att när han får båda händerna fria ska han ta ur den han har i ögonbrynet. Jag är tyst. Orkar inte skrika, det hjälper ju inte! Vi är tysta en lång stund. Han snarkar. Jag försöker väcka honom. Skriker "Thias" flera gånger innan han vaknar. Han mumlar lite, verkar väldigt trött. Jag tvingar honom att lova mig att han inte ska göra något dumt och ber honom att ringa mig imorgon.

Jag är trött på att må dåligt. Trött på att oroa mig för andra. Jag måste ta hand om mig själv. Måste styra upp i min egen oreda.

Hoppas han vill förklara för mig imorgon vad det var som hände igår. Snacka om snefylla! Det var många år sen jag hörde honom sån här och jag kan säga detta, jag tycker inte om det. Jag blir så orolig för honom. Dessutom tar han inte sina tabletter längre, det grämer mig. Jag sa inte det till honom, för han är vuxen och får själv bestämma om han ska ta dem eller inte, men jag märker att han behöver dem.

Nu längtar jag mer än nånsin till på måndag. Skulle behöva mer tid än 45 min dock. Har mycket att prata om. Mycket jag tänker på. Mycket jag mår dåligt över. Samtidigt vill jag stänga mig som en mussla. Inte säga nåt. Bara låtsas att allt är bra. Låtsas att jag är normal. Just det! Jag ansökte om busskort på soc igår. Hoppas det går igenom. Tryckte på om att jag faktiskt behöver ta mig från punkt a till b fem gånger i veckan. Hoppas hon godkänner det. Vill ju för tusan bli normal nu!