Jag slutade med mina tabletter nu igen. Det var inget bra drag, har börjat må riktigt dåligt igen. Var tvungen att gå emot mina principer för alla ber mig att ta tabletterna så jag hämtade ut nya idag. Var visserligen bara utan i sex dagar men hann få tillbaka all skit jag varit utan, och jag som var bergsäker på att de inte hade någon som helst verkan på mig.

Min ena kontaktperson är en jävla svikare. Han dumpar mig för att flytta hem igen och jobba på någon sluten avdelning. Kanske passar det bättre för honom men jag är inte nöjd. Jag är jätte arg, känner mig sviken och gråter massor. Tycker inte det är okej att jag reagerar så eftersom jag bara är ett arbete för dem och för att jag vet att jag inte kommer att behöva deras stöd hela livet, men det gör ont ändå. Det känns personligt på nåt sätt. Som att det är mig det är fel på och det var därför han valde att sluta. Fast egentligen vet jag att chefen valde att låta honom gå på grund av den massiva besparingen kommunen tvingas göra detta året.

Hur som haver ska jag bli tilldelad en annan kontaktperson. En till tjej. Jag vill inte. Jag avskyr henne redan fast jag aldrig träffat henne. Jag sa till om det idag att om jag inte får ha honom då vill jag inte ha någon. Fast allt är redan spikat så jag ska träffa henne nästa vecka. En av anledningarna till varför jag är så jobbig nu är för att jag mår så dåligt. Allt är extra svårt utan de förbannade tabletterna. Det hatar jag. Jag vill slippa gå på tabletter.

Har fortfarande inte fått en läkartid på psyk, tydligen har de bara två läkare där nu. Besparingar såklart.

Har försökt få tid till vårdcentralen för ett enkelt ingrepp men de har sagt hela veckan att det inte finns nån tid. Jätte tråkigt. Sover kasst. Vill bara bli av med det onda så nåt av allt dåligt blir bra.

Blir så ledsen av alla motgångar, även om de kanske verkar vara småsaker. För mig är det hela världen. Det har alltid varit så. Jag ser allt svart eller vitt. Finns inget mellanting. Ändå säger de att jag inte har någon diagnos. Inget bipolär, inget adhd/add, inget borderline. Ingenting. Bara depression. Bara social fobi. Bara tvångstankar. Ändå pratar jag med en tjej som är precis som mig. Jag tycker vi fungerar bra ihop, förstår varandra. Hon har massa diagnoser som jag känner igeb mig i. Men jag är för läkarna inget problem. De vill inte testa nåt.

Nu orkar jag inte sitta och skriva mer, ska försöka se klart på ett avsnitt sen blir det väl sängen för jag är sjukt trött.