Det var en kass eftermiddag. Jag la mig att sova och det va ju skönt men blev väckt av att det ringde på dörren. Yrvaken gick jag och öppnade och det va en man där som lovat hjälpa mig att kasta teven och tevebänken då jag inte kan det själv. Det tog bara några minuter så var jag av med skiten. Sen ville han dricka öl. Jag kände inte alls för det men såklart sa jag ja, för det är sån jag är. En jävla idiot som inte säger nej. Jag har fortfarande inte druckit upp min första öl och har faktiskt ingen lust att göra det. Han har gått. Jag fick nämligen ångest och började gråta. Varför? För att han började ta mig på brösten och försökte kyssa mig flera gånger och var väldigt på i största allmänhet. Det var obehagligt. Jag känner mig utnyttjad. Men han sa att han inte gjort nåt fel utan att jag är väldigt känslig. Är det så? Jat vet inte vad jag ska tro. Ska man liksom tycka att det är okej när nån klämmer en på brösten för att kolla om man han cancer? Alltså, wtf. Jag vet inte vad annat jag kan säga än att jag är en svag idiot som inte vågar säga nej.

Fosterställning i sängen med full mundering och aldrig mer prata med folk känns som en jävligt bra plan just nu.

Det är inte speciellt roligt att ta två insomningspiller innan jag ska sova. Första dagen var underbar, de gjorde mig galet trött på 45min. Nu har jag använt dem en vecka och ingen kväll har varit lika effektiv som den första. Jag får ta dem senast klockan 20 om jag vill somna innan 00. Oftast är jag inte så trött så jag känner att jag kan somna men jag lägger mig ändå för klockan är så mycket. Det vet jag inte om jag tycker om. En annan sak som är dålig är att man inte ska drömma men jag drömmer massor och snarkar och pratar i sömnen. Drömmarna är vrickade och verkliga på samma gång. Dessutom vaknar jag inte när alarmet ringer. Det vet jag att jag inte tycker om. Men jag lovade dyrt och heligt att jag skulle ge dem en chans för det tar flera veckor innan man får önskad effekt så jag ska fortsätta ta dem. Kommer uppdatera mer om detta.

Jag vill så gärna pyssla om hemma men det krävs mer än nya gardiner för att det ska bli så där mysigt som jag vill ha det. Tyvärr är möbler alldeles för dyrt för att jag ska ha råd att köpa allt jag behöver ha nu. Eller, behöver är fel ord. Jag är inte möbellös, jag har bara inte det jag borde ha i min lilla lägenhet. En hörnsoffa bland annat, det är för stort för mig. Jag önskar jag hade en mindre soffa eller två fåtöljer. Ett mindre soffbord och en grå ryamatta och en svart byrå. Det vill jag ha. En tavla och ett par gardiner jag redan sett ut. Lite tyg att sätta vid sängen. Nya fluffiga kuddar jag redan hittat. Det är inte världsmycket men jag har inte råd för jag har inte sparat pengar. Tyvärr.

Börjar få tillbaka lusten att motionera och om det fortsätter uppåt kan jag börja trappa ner ciggen för att på lång sikt sluta helt (igen). Då har jag råd med allt jag vill. :-) Nu fantiserar jag, men vafan, det är sån jag är. En drömmare.

Nu ska jag pyssla om hemmet lite. Rensa bland grejerna i badrummet och se om det finns saker jag inte använder jag kan ta bort och så. Kanske kan göra plats för söta lådor i samma nyans som min nya fina badrumsmatta. Åh vad jag älskar inredning.

Jag drömde massa hemska mardrömmar inatt trots att de sa att man inte dtömmet med mina nya piller. Har varit så rädd, det va helt hemskt. Massa människor dog hela tiden och alla fattade varför folk blev mördade men jag förstod inte först. Inte förrän min mobil ringde när jag var hemma. Det var ett inkommande samtal från ett konstigt namn. Minns inte riktigt vad det stod men ungefär "dö nu". Då fattade jag att det hade med mobilen att göra. Folk svarar i telefon och sen dör de. Varje gång en dog tändes en stark stjärna på himlen. Det va helt sjukt. Jag var ledsen för man kunde inte undvika det. Ville inte dö i mina fula kläder så jag duschade och bytte kläder. Jätte märkligt. Sen blev det krig för jag ville verkligen leva och det fanns fler som jag så vi gömde oss i ett stort hus och började planera hur vi skulle döda de som bestämmer. Där nånstans vaknade jag. Hemskt. Så sjukt.

Jag började föra anteckningar över min motion för åtta (imorgon nio) veckor sen. Det gick ganska bra i början, jag var ute och gick varje dag och körde på crosstrainer och tränade med hantlar och hade även lite hopp-och-skutt hemma. Jag gjorde minst en grej om dagen. Så föll allt. Ingenting dög och jag fick ingen motivation till att ta på mig mina promenadskor, ej heller lyfta hantlarna trots att de bara var en meter ifrån mig. Jag gav upp det där, tyckte att jag duger ändå inte så jag kan lika bra skita i det. Åt onyttigt och oregelbundet. Slutade med frukost och åt efter klockan sju på kvällen. Jag gjorde allt jag bestämt mig för att inte göra.

Tre ohälsosamma veckor har gått och nu på kvällen fick jag ett infall mitt i rastlösheten att lyfta hantlarna. Därefter dansade jag runt i lägenheten tills jag blev varm. Jag vet inte vad som fick mig att vilja göra det men jag är ändå glad att jag gjorde det. Nu har jag vägt och mätt mig och jämfört med resultaten från när jag senast var aktiv och jag har gått upp (förväntade mig inget annat) 1,7kg. Det är inte hela världen. Klart jag tycker det är tråkigt, fast det är väl det att jag slutade motionera som gör mest ont. Att jag gav upp. Jag gör alltid så, med allt. Allt eller inget. Svart eller vitt. Fint eller fult. Tjockt eller smalt. Ja, ni fattar vad jag menar.

Så nu ska jag försöka igen. Jag kanske inte kommer orka eller vilja köra nåt varje dag men jag ska försöka, för det är när jag har paus på en dag som det oftast faller. Jag vet att jag inte kommer att bli nöjd med min kropp innan sommaren tar slut men kanske kommer jag vara nöjd över det jag tar mig för att göra. Många bäckar små, så måste jag försöka tänka. Och, bara för att jag dricker mig sketfull en dag och äter pizza dagen därpå betyder inte det att jag är en dålig människa som ska ge upp att gå ner i vikt, snarare tvärtom. Det ska jag tänka på!

Kollade på film med en kompis. Den va två timmar lång o jag hade druckit två öl så jag somnade nånstans mitt i. Kanske en halvtimme, det är allt jag sovit inatt. Är så sur på livet men mest mig själv så jag kan omöjligt somna om. Men, klockan är efter åtta på morgonen så det är lika bra att hålla sig vaken tills ikväll. Ska verkligen försöka. Kan va så att jag smyger till mig en kopp kaffe, ibland hjälper det.

Nu när jag är så trasig och inte kan ha relationer öht (orkar inte ta hand om mina vänner ens) sugs alla tätt intill mig som om jag vore en gigantisk magnet. Jag pratade med en kompis om det och han kramade om mig o pussade mig i huvudet. Jag blir obekväm. Vad fan händer?

Två killar trånar efter mig och jag vill kyssa en tjej som vill kyssa mig men inte gör det. Två män som jobbar här vill "ta en öl" (läs ligga) med mig. Ja, vad har vi mer? Folk är galet sociala med mig i största allmänhet och det känns konstigt. Jag har aldrig varit i centrum. Jag har aldrig blivit sedd förut. Jag har alltid varit kvart i två ragget. Vad hände? Min läkare sa att jag är charmig och lätt att prata med. Är det så? Är det det som gör att folk dras till mig?

Jag förstår inte hur andra orkar med uppmärksamhet för jag är helt slut. Vet inte vem jag ska bry mig om eller hur man säger nej vänligt men bestämt.

Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Kan inte sluta tänka på den fina tjejen men hon vill inte göra nåt nu o jag vill inte ha nåt förhållande, jag vill bara mysa. Så jag gosar ner mig i min kompis famn o låtsas att det är hon. Fuck va sunkigt liv jag har.

Men, jag har fått mer piller! Ska mysa in i dimman imorgon (orkade inte hämta pillren idag) o hoppas att tankarna försvinner.

Känns segt att posta det här inlägget eftersom det låter för otroligt för att vara sant men det kanske är kul att bläddra i bloggen om några år o då kanske jag kan skratta åt den här sjuka perioden.

Ps: Jävla tjat, men liksom, ingen i min familj skulle acceptera att jag har en flickvän. Hur skulle det funka då? Är det sånt som gör mig rädd att ens tänka tanken? Skulle aldrig kunna säga nåt till min familj, precis samma gäller drogerna. Sånt håller man ju inte på med. Aja baja. Bah, tänker för mycket.

Så fort jag såg att hon stod där utanför blev jag generad. Hur ska detta gå? Kunde inte se henne i ögonen utan att minnas fredagen och hennes mjuka läppar. Vi pratade som vanligt men allt var förändrat. Hon frågade om vi inte kunde glömma fredagen och köra på som vanligt. Jag höll med utåt men inuti rev det. Det gjorde ont att hon vill låtsas som ingenting. Efter en stund kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att säga nåt men vågade inte. Skickade ett sms till henne. Vi gick o pratade ostört om det o sen kändes allt mycket bättre. Fast jag är fortfarande rädd att hon ska bli konstig eller ännu värre, försvinna från mig. Kan omöjligt glömma fredagen. Så fort jag ser henne minns jag. När hon tittar på mig o ler så pirrar det i magen. Nej, jag vill inte alls glömma den dagen. Aldrig någonsin.