Ska strax hoppa in i duschen. I eftermiddag ska jag hem till M o baka bullar. Ska bli skönt att komma hemifrån. Är så rastlös idag.

Mitt öra har varat en del, men det hör till när man töjer, iallafall på mig. Försöker låta bli att pilla! xD

Min boendestödjare hämtade mig strax efter ett. Hon hade glömt att ta med papprena vi skulle göra uppföljning på, men det gjorde ingenting för vi skulle ändå åka till Socialpsykiatrin. Vi snodde åt oss det Rosa rummet som har så sjukt snygga stolar!! Det gick fort att fylla i hur det går med mig. Vi valde att ta bort bussträningen eftersom vi ite börjat med det än för jag ska träna på så mycket annat och det tar tid att bli säker i olika miljöer så, ja, det är helt enkelt inte aktuellt.

När vi var klara med pappersarbetet frågade hon om jag kunde gå in på Solsidan själv så skulle hon komma med ett nytt schema till mig om några minuter. Jag var på bra humör och kände mig helt okej med byggnaden och lokalerna så jag stegade in där. Såg att det var fullt med folk. Blev helt förstörd. Kände mig jätte obekväm och ville inget hellre än att vända på klacken och springa ut genom dörren, men istället svalde jag och hälsade på människorna jag mötte innan jag hittade en stol att sätta mig på. Log och hälsade på gänget som jag satte mig nära. De var jätte rara och hälsade och presenterade sig och verkade faktiskt vilja prata med mig! Jag var bara så rädd och kände mig så liten och så otrygg. Svalde tårar. Stirrade ner i mitt knä och hoppades att ingen skulle lägga märke till mig. En man som pratat med mig sen jag kom dit första gången, såg mig och frågade om jag inte skulle ha kaffe. Jag sa att jag väntar lite. Jag kunde inte förmå mig till nånting.

Min hemstödjare kom med schemat och jag tror hon såg att jag tyckte det var jobbigt för hon frågade om jag ville att hon skulle vara kvar en stund men jag sa att det är okej. Jag passade på att ta en kopp kaffe när hon kom, sen klarade jag mig själv. Jag försökte intala mig själv att jag såg upptagen ut med min enorma kopp kaffe. Jag tror inte nån gick på det, men det kändes lite bättre. Jag ville iallafall inte springa hem!   

Det känns nästan som ett bakslag att jag reagerade så igår. Jag har ju varit så himla duktig och börjat prata med människor jag inte känner. Det kanske bara var chocken över hur många som var där. Jag har aldrig varit bekväm i stora folksamlingar.

Ja, det var väl det.