Jag önskar jag kunde ha sovit bort den här dagen....

Först och främst ville inte min kropp stiga upp imorse. Det berodde alldeles säkert på att Mirtazapinen aldrig kickade in igår kväll.

Jag åt frukost, massa kakor o drack några koppar kaffe. Så ringde telefonen. Ett nummer jag inte känner igen. Svarar... Det är en vikarie som undrar om det är okej att jag träffar henne idag. Fan fan fan, jag som behövde min ordinarie hemstödjare idag, men okej bara för att jag vet att jag måste bryta isoleringen så går jag med på att ses.
Hon pratar massor i bilen o jag försöker verkligen va social jag också. Skrattar o pratar. Försöker vara "normal". När vi kommer fram till socialpsykiatrin möts jag upp av ingen mindre än min hemstödjare!!!! Wtf?! Hon pratar men jag minns inte om vad. Jag blev så chockad, jag trodde hon var sjuk. Jag har aldrig fått vikarie om de varit på plats. Jag blev så ledsen. Tycker hon inte om mig? Nej det gör hon säkert inte. Hon ser mig bara som ett jobb. Nåt man kan byta mellan kollegor. Ja men va bra, om det ska va på det viset kan ni lika bra skriva ut mig därifrån. Jävla svek. Det är just sånt här jag inte klarar av.

Satt hos min bästa vän o grät tills ögonen var svullna. Jag satte mig i badrummet o dunkade nävarna i huvudet o hyperventilerade. Panik. Ångest.

Jag håller på att bli galen. Jag orkar inte mer. Jag vill inte leva mer. Jag vill inte. Jag vill inte.

Jag smsade mamma imorse. Jag frågade henne hur det går för henne att hitta en bra lägenhet o om hon hört nåt från jobben hon sökt. Jag frågade för att jag verkligen bryr mig, för att jag vill veta hur det går för mamma. Jag vill ta del av hennes liv. Fick ett sms av henne för nån timma sen. Jag blev så ledsen så jag började gråta igen. Hon svarade på det jag frågat o sen skrev hon "hoppas det är bra med dig, hjärtat". Hon har knappt alls frågat nåt om vad jag gör om dagarna, vilka mediciner jag tar, hur det går med psyk o socialpsykiatrin o om jag blivit av med några problem... Jag tror inte att hon är intresserad. Jag tror verkligen inte det. Hon bryr sig inte. Jag kunde lika bra vara död.

Varken mamma eller pappa finns där känslomässigt. Ingen verkar förstå att det var kärlek jag behövde. Jag struntar i alla pengar i världen, bara mina föräldrar sett o bekräftat mig när jag var barn. Eller nu. Nu passar också bra. Visa att ni bryr er. Eller, ja... Pappa kan ju dra nånstans för han vill tydligen inte ha mig eftersom jag inte blev som han hade velat... Men mamma!! Mamma kom o ge mig kärlek. Visa att du bryr dig.  Snälla?!

De skulle inte ens märka om jag dog.

Jag blir galen! Orkar inte mer.
Mår så dåligt, vill dö. Vill skada mig. Känner inte att jag förtjänar att må bra o att va glad. Gråter över gammalt. Sånt som aldrig slutar göra ont. Äter tills jag är alldeles svullen o hård. Tills magmunnen inte kan stänga sig längre o magsyra o matrester letar sig upp till munnen. Jag kan inte lägga mig o spy. Jag får istället matkoma. Ligger tills jag kan sitta, sitter tills jag kan stå. Sen äter jag igen. Blir ledsen över hur illa jag behandlar mig själv samtidigt som jag skrattar åt det o tycker att jag inte förtjänar annat. Jag är smuts o ska därför behandlas så.

Jag har blivit som två personer. En som vill bli frisk o må bra o en som vill att jag ska må så dåligt som möjligt o helst av allt bara dö.

Jag orkar inte hantera det här.

Ska träffa min hemstödjare idag. Ska försöka berätta vad som händer.

Vaknade av att telefonen ringde. Det var min kontakt på catch-up som ville veta vad jag tyckte på vissa punkter inför stormötet som hålls i slutet på denna månad. Bland annat ville hon veta om jag tycker det är okej att kvinnan från soc närvarar, vilket jag givetvis godkänner då hon har frågor jag inte kan svara på. Jag ska skriva ner sånt jag tänker på, som varför jag bara blir korttidssjukskriven trots min problematik, om det förväntas att jag ska ut på praktik om tre månader o hur det skulle gå till o vilka kontakter jag kommer få ha kvar. Allt är luddigt för ingen verkar vilja placera mig i något fack så jag har hjälp från alla håll. Det är stort, för jag vet att många står helt utan hjälp. Därför vill jag inte bli av med någon av mina kontakter, alla är ju helt underbara som bryr sig.

Resten av tisdagen spenderade jag med vänner. Först va jag hos M på kaffe o hjälpte till med lite saker på datorn. Sen gick jag o väckte R o vi har kollat på Cable Guy. Den va störd. Lite rolig men mest störd. Men nu har jag sett den iaf.

Hur vet man vem man är? Jag antar att de flesta av er som läser detta tänker att det bara vet man. Jag misslyckades med att komma på vem jag är när jag va tonåring. Jag sminkade mig svart runt ögonen (bara eyeliner o mascara, fanns ingen som kunde lära mig om smink) o klädde mig i de kläder mamma köpte till mig. Jag såg hemsk ut. Ett tag försökte jag bli som alla andra, så jag köpte jazz-byxor (som var inne på den tiden) o marwin-tröjor. Mamma tyckte inte att jag skulle ha äkta buffalos, de var ju ganska dyra, men jag fick platåskor från typ DinSko eller nåt... Jag försökte färga håret blont. Trodde att killarna skulle se mig då. Jag försökte va som alla andra, följa strömmen. Aldrig passade jag in. Aldrig blev jag som dem. Jag var inte bland inne-folket, inte heller med "töntarna". Jag bara... var. Ingenting.

Jag har slutat sminka mig. Använder mascara på typ... julafton. Jag klär mig fortfarande illa. Fast det bekommer mig inte direkt. Jag är rätt bekväm nu. Det är rätt gött med mjukisbyxor o en stor huvtröja. Fast jag vill ändå veta vem jag är. Hon som aldrig vågade blomma ut i tonåren. Hon som bara försökte vara som alla andra. Jag försöker fortfarande vara som o göra som andra, för att det är enklast så. Man har ju plötsligt så mycket gemensamt att de bara måste tycka om mig. Eller?

Jag vet att det inte fungerar att vara sån här, därför vill jag veta, hur man vet vem man är? Hur lär man känna sig själv?

Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om jag ....skitsamma.. Nu ska jag kolla avsnitt.

Godnatt alla fina människor

Jag va uppe o klättrade på diskbänken för att torka rent uppepå hyllorna. Jag gnodde hårt för att allt äckligt flott o damm skulle försvinna. När jag böjde mig för att skölja disktrasan kom en rap från magen. Kräks samlades i min mun. Jag fick panik. Jag hatar att spy!! Spottade i diskhon o sköljde munnen med ljummet vatten länge. Det smakar fortfarande magsyra i munnen.

Klockan sju vaknade jag men tyckte att det vore skönt o dra sig lite. Virade in mig i täcket o la huvudet på en av kuddarna in mot väggen. Kanske slumrade jag till, jag minns inte. Knyckte till med huvudet o visste inte att jag va så nära väggen så jag körde pannan rakt in i betongväggen.

Sen följde de vanliga morgonrutinerna, så som att starta vattenkokaren o välja tesort o hälla upp en skål fil.

Jag funderar på att ringa bvän o be om kaffe o sällskap. Det är ju mycket trevligare än att sitta i ensamheten o glo.

Hoppas ni får en härlig lördag.

Länka gärna era bloggar så jag får läsa om era äventyr. :-)

Har precis kommit hem efter en härlig middagsbjudning med härliga människor. Bästa vännen hade lagat tacogratäng som han bjöd oss på. Jag skar upp en fräsch sallad o åt mest av den eftersom magen är svullen o gratängen inte är laktosfri.

Jag åt ungefär tio torkade plommon imorse i hopp om att få fart på magen. Det gick inte som planerat, då jag blev helt svullen i buken o full med gas. Hujeda mig.

Ska försöka hitta nån annan huskur mot eländig mage. Kanske bör understryka att Dulcolax funkar dåligt på mig.

Nehe, ta tabletten alldeles för sent o kolla på avsnitt o sticka låter som en härlig idé. Natti på er o jag hoppas ni sover gott.

Jag tror att min psykolog börjar ledsna på att jag inte gör det som vi bestämt. Men nu ska jag verkligen försöka mer än jag försökt tidigare. Jag har till o med skrivit en lista! Två promenader ska jag försöka klara av. Ena bara lite runt här o andra hela vägen till affären. Jag tänkte att jag måste handla nåt också, så jag får stå i kö. Det kan va bra.

Det är så svårt att bli normal när allt är läskigt. Som att ta en promenad själv. Så jävla dumt. Jag bara ska klara detta nu. Så jag kan åka den förbannade bussen nån gång. Helvete.

Ska vi byta liv? Kom igen då.