Fick precis ett meddelande från en som jag saknar väldigt mycket. Givetvis blir jag ledsen och får tårar i ögonen, bara genom att se hennes namn! Jag saknar så mycket så det gör ont i hela mig.

Ibland (alltid) tror jag att jag är den som vill att vi ska ha bra kontakt. Jag vill att hon ska säga att hon älskar mig mest av allt på denna jord. Fast jag slutade ringa och smsa när jag inte fick den respons jag ville ha. Jag klarade inte besvikelsen så jag valde att låta henne komma när det passar henne. Så vi hördes inte på väldigt länge.

Kanske kunde jag ha gjort saker och ting annorlunda. Jag har inte varit värd att älska, så kanske är det befogat liksom. Man kan inte förvänta sig kärlek om man är dum och dålig.

Jag vet inte.. Jag känner mig bara fel.

Låter precis som han. När han va bitter och jobbig. Det var efter skilsmässan. "Det är väl mig det är fel på", "det är väl så att ingen kan älska mig" och "vad är det för fel på mig?" var meningar man fick höra ofta. Jag ville aldrig bli som honom, men jag ser att mer av hans dåliga sidor ploppar upp i mig. Som att vara långsint. Det är jag inget vidare bra på eftersom jag får dåligt samvete och är livrädd för konflikter. Fast jag tog bort honom från facebook och mobilen. Valde att sluta svara när han ringde. Bytte telefonnummer. Det funkade, sådär.. xD

Man kan liksom inte blunda för problemen. De äter upp en inifrån då. Skit är vad det är.

Jag orkar inte nu!!

Bullarna blev jätte fina, bakade med kärlek :P Har inte smakat dem men de är förmodligen jätte goda. ;)

Jag har inte alls sovit bra inatt. Det började med att jag la mig o försökte somna fast jag visste att min bff var arg på mig. När jag väl somnat levde katten rövare. Han startade teven o rev ner diverse saker från skrivbordet och startade min dator och trampade runt på tangentbordet och rejsade runt med sina leksaker som har plingor på. Jag plockade undan, stängde av datorn och teven. Han gav sig inte. Till slut vaknade R o fyllde på matskålen. Då blev han lugnare - för stunden. R va snäll, han gick upp så jag fick sova. Tänk att en katt är som en bebis. Usch. Men katter är iallafall söta. Hur som helst så vaknade jag vid sju av att katten satte klorna i mina fötter.

Jag kunde knappt få ner tabletterna idag. Har ingen Saliv så de fastnade i halsen.. :S

Borde ringa tandläkaren nästa vecka. Så kanske jag kan få mer flourtabletter på recept.

Ja ne men vi hörs.

Ska strax hoppa in i duschen. I eftermiddag ska jag hem till M o baka bullar. Ska bli skönt att komma hemifrån. Är så rastlös idag.

Mitt öra har varat en del, men det hör till när man töjer, iallafall på mig. Försöker låta bli att pilla! xD

Min boendestödjare hämtade mig strax efter ett. Hon hade glömt att ta med papprena vi skulle göra uppföljning på, men det gjorde ingenting för vi skulle ändå åka till Socialpsykiatrin. Vi snodde åt oss det Rosa rummet som har så sjukt snygga stolar!! Det gick fort att fylla i hur det går med mig. Vi valde att ta bort bussträningen eftersom vi ite börjat med det än för jag ska träna på så mycket annat och det tar tid att bli säker i olika miljöer så, ja, det är helt enkelt inte aktuellt.

När vi var klara med pappersarbetet frågade hon om jag kunde gå in på Solsidan själv så skulle hon komma med ett nytt schema till mig om några minuter. Jag var på bra humör och kände mig helt okej med byggnaden och lokalerna så jag stegade in där. Såg att det var fullt med folk. Blev helt förstörd. Kände mig jätte obekväm och ville inget hellre än att vända på klacken och springa ut genom dörren, men istället svalde jag och hälsade på människorna jag mötte innan jag hittade en stol att sätta mig på. Log och hälsade på gänget som jag satte mig nära. De var jätte rara och hälsade och presenterade sig och verkade faktiskt vilja prata med mig! Jag var bara så rädd och kände mig så liten och så otrygg. Svalde tårar. Stirrade ner i mitt knä och hoppades att ingen skulle lägga märke till mig. En man som pratat med mig sen jag kom dit första gången, såg mig och frågade om jag inte skulle ha kaffe. Jag sa att jag väntar lite. Jag kunde inte förmå mig till nånting.

Min hemstödjare kom med schemat och jag tror hon såg att jag tyckte det var jobbigt för hon frågade om jag ville att hon skulle vara kvar en stund men jag sa att det är okej. Jag passade på att ta en kopp kaffe när hon kom, sen klarade jag mig själv. Jag försökte intala mig själv att jag såg upptagen ut med min enorma kopp kaffe. Jag tror inte nån gick på det, men det kändes lite bättre. Jag ville iallafall inte springa hem!   

Det känns nästan som ett bakslag att jag reagerade så igår. Jag har ju varit så himla duktig och börjat prata med människor jag inte känner. Det kanske bara var chocken över hur många som var där. Jag har aldrig varit bekväm i stora folksamlingar.

Ja, det var väl det.