Jag trodde jag avskydde hur jag såg ut när jag var tio kilo lättare. Jag sa hela tiden till mig själv att jag inte dög, att jag är för tjock. Nu är jag supernära min maxvikt och mår sämre än jag gjort på länge. Jag avskyr min spegelbild och har knappt några kläder som passar. Det går bara inte längre. Hur hamnade jag här? Jag såg att jag gick upp i vikt, ändå fortsatte jag frossa i godis, dricka läsk och alkohol, ha fikabröd till kaffet. Varför bestämde jag mig inte redan då att kämpa för att nå min målvikt? Jag har varit för slapp. Har inte försökt gå ner i vikt och bli nöjd med mig själv. Det måste få ett slut. Jag vill inte bli större. Men hur hittar man motivationen att ändra på sitt liv när man bara ser allt som går fel? Att man bara blir fetare. Hur klarar folk att gå ner sextio kilo? Var finner de sin motivation? Jag behöver gå ner tjugofem kilo. Mest för hälsans skull. Om det är möjligt vet jag inte. Jag är rädd att jag kommer falla för frestelser många gånger. Just nu kämpar jag mot min värsta fiende, godiset. Jag har inget mål, jag tar en dag i taget. Det blir som en seger varje kväll jag kan lägga mig i sängen och veta att idag åt jag inget godis. Jag hoppas att jag finner den inre styrkan till att kämpa mot fetman varje dag. Det här är viktigt för mig. Jag vill älska mig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är bara kaos. Allting är så himla fel, jag vet inte hur jag ska orka med livet. För att överhuvudtaget orka andas (jag lovar, det är så illa nu) gör jag massa dumheter. Inte törs jag tala om det för någon heller. Det blev så himla dumt allting i ...

Sitter på balkongen med en cigg och en kopp te. Solen skiner och gör höstmorgonen lite varmare. Trivs rätt bra i nuet. Så fort jag går in igen är det dags att rensa på bordet för om en timme kommer bs och utvärderar schemat. ...

Nu är det höst och jag stickar på. Nu är det ett sött hålmönster som gäller. Övar på sånt jag inte är speciellt bra på. Har lite idéer för att kanske göra ett helt eget mönster till sockor och vantar. Vore himla roligt att utveckla det enda jag är fa...

Vilken oreda det är i huvudet. Jag grubblar på allt nu. Ofta tänker jag på tösen som det aldrig kommer hända nåt mer med men som jag ändå inte kan släppa helt och gå vidare. Fan. Vi ses ofta vilket emellanåt gör mig galen. Jag vill krama om henne, hå...

Ska jag skriva om mat, motion och hälsa i allmänhet. Ska jag berätta om mina tankar om Bubbelflickan. Ska jag prata om missbruk. Eller ska jag helt enkelt bara vara tyst? ...