Jag trodde jag avskydde hur jag såg ut när jag var tio kilo lättare. Jag sa hela tiden till mig själv att jag inte dög, att jag är för tjock. Nu är jag supernära min maxvikt och mår sämre än jag gjort på länge. Jag avskyr min spegelbild och har knappt några kläder som passar. Det går bara inte längre. Hur hamnade jag här? Jag såg att jag gick upp i vikt, ändå fortsatte jag frossa i godis, dricka läsk och alkohol, ha fikabröd till kaffet. Varför bestämde jag mig inte redan då att kämpa för att nå min målvikt? Jag har varit för slapp. Har inte försökt gå ner i vikt och bli nöjd med mig själv. Det måste få ett slut. Jag vill inte bli större. Men hur hittar man motivationen att ändra på sitt liv när man bara ser allt som går fel? Att man bara blir fetare. Hur klarar folk att gå ner sextio kilo? Var finner de sin motivation? Jag behöver gå ner tjugofem kilo. Mest för hälsans skull. Om det är möjligt vet jag inte. Jag är rädd att jag kommer falla för frestelser många gånger. Just nu kämpar jag mot min värsta fiende, godiset. Jag har inget mål, jag tar en dag i taget. Det blir som en seger varje kväll jag kan lägga mig i sängen och veta att idag åt jag inget godis. Jag hoppas att jag finner den inre styrkan till att kämpa mot fetman varje dag. Det här är viktigt för mig. Jag vill älska mig själv.