Målar på tavlan och kollar på serier. Varför är det svårt att sitta still och göra en grej? Måste allt som oftast ha flera grejer på gång samtidigt för att stå ut.

Tavlan börjar ta form. Är ganska missnöjd med en del men det kanske går att styra upp beroende på hur jag avslutar den. Svårt när jag inte vet hur jag vill att den ska se ut!

Fick ro att sitta med presenten till baby en stund nu på kvällen. Jag hoppas den blir tillräckligt bra för att ge bort. Är verkligen ingen konstnär, trots att jag ritat och målat hela mitt liv. Känns som att jag knappt klarar av att göra en streckgubbe så kanske är det dumt att ge sig på ett sådant projekt som jag gör men jag vill ge något betydelsefullt till honom för han betyder så mycket. Trist att jag inte har råd att köpa något riktigt fint till honom men ekonomin är skit sen jag började pendla till honom. Jag har knappt inte råd att leva längre. Önskar att det kunde va bättre men det kommer det bli sen. När vet jag inte men någon gång i framtiden kommer jag att ha ett arbete och kunna köpa saker utan ångest efteråt.

Har slarvat med mat och motion. Eller, det blev en timmes promenad iallafall. Snart är det helg, får satsa mer då. Försöker att inte se detta som en kisskass dag utan mer som någon sorts paus. Visst fan vill jag ner i vikt, men jag vill inte pressa mig till något som kommer kännas ohållbart i längden. Det låter som kassa ursäkter från en lat tjockis men jag låter det vara så.

Jag har egentligen knappt pengar, ej heller någon mat. Men när jag såg att det stod "trosor från 30kr" i skyltfönstret var jag bara tvungen att gå in och köpa! Man kan aldrig ha för mycket trosor, dessutom lämnade jag ett gäng hos baby så jag behövde. Köpte tre par jäkligt snygga för hundratio kronor. Nu blir det rätt snålt med mat men det får gå. Har jag klarat mig förr så ska jag banne mig göra det nu också.

Nu ska jag värma på gårdagens soppa. Fylld med chili och bönor. Mums! Hejdå fetma (eller nåt)

Jag trodde jag avskydde hur jag såg ut när jag var tio kilo lättare. Jag sa hela tiden till mig själv att jag inte dög, att jag är för tjock. Nu är jag supernära min maxvikt och mår sämre än jag gjort på länge. Jag avskyr min spegelbild och har knappt några kläder som passar. Det går bara inte längre. Hur hamnade jag här? Jag såg att jag gick upp i vikt, ändå fortsatte jag frossa i godis, dricka läsk och alkohol, ha fikabröd till kaffet. Varför bestämde jag mig inte redan då att kämpa för att nå min målvikt? Jag har varit för slapp. Har inte försökt gå ner i vikt och bli nöjd med mig själv. Det måste få ett slut. Jag vill inte bli större. Men hur hittar man motivationen att ändra på sitt liv när man bara ser allt som går fel? Att man bara blir fetare. Hur klarar folk att gå ner sextio kilo? Var finner de sin motivation? Jag behöver gå ner tjugofem kilo. Mest för hälsans skull. Om det är möjligt vet jag inte. Jag är rädd att jag kommer falla för frestelser många gånger. Just nu kämpar jag mot min värsta fiende, godiset. Jag har inget mål, jag tar en dag i taget. Det blir som en seger varje kväll jag kan lägga mig i sängen och veta att idag åt jag inget godis. Jag hoppas att jag finner den inre styrkan till att kämpa mot fetman varje dag. Det här är viktigt för mig. Jag vill älska mig själv.

Blivit fet. Måste bli smal. Jävla skit.

Jag längtar hem. Ingenting känns kul här längre. Jag vågar inte gå på stan överhuvudtaget. Jag går utanför porten för att röka. Det suger verkligen.

Jag saknar mina rutiner. Saknar min psykolog och allt annat jag känner till som liksom blivit min trygghet. Här är bara misär.