Sitter på balkongen med en varm filt om mig. Röker dagens sista cigg.

Jag har i stort sätt bara kollat serier och stickat idag. Och tänkt. Jag tänker mycket nu. Grubblar. Kompisen hörde aldrig av sig så jag tänkte mycket på det. Att hon inte vill prata med mig.

Det här med en anonym blogg (så anonym man kan vara på internet) går sådär. Jag är rädd för vilka som läser och att de dömer mig för vad jag skriver. Mest för vad Thias tänker kanske. Att han tycker jag är helt psycho och aldrig vill prata med mig igen. Denna konstanta rädsla att folk ska börja hata mig och lämna mig. Det gör mig bara trött. Jag vill inte tänka på sånt som jag inte kan påverka. Jag har inte plats att utvecklas och vara jag så länge jag oroar mig för vad folk ska tycka om mig.

Nu är det kallt. Dags att gå in. Tjing tjong långkalsong

Solen väckte mig. Då var det inte speciellt mysigt men nu när jag tar en cigg på balkongen är det mer än skönt.

Väntar på att affären ska öppna så jag kan köpa kaffe och filmjölk. Igår slarvade jag mycket med maten. Sjukt hungrig.

Hoppas min nya tjejkompis pallar komma över idag men jag tror inte det blir så så det blir nog en seg söndag. Kanske spela, kanske bara kolla serier.

Jag slutade med mina tabletter nu igen. Det var inget bra drag, har börjat må riktigt dåligt igen. Var tvungen att gå emot mina principer för alla ber mig att ta tabletterna så jag hämtade ut nya idag. Var visserligen bara utan i sex dagar men hann få tillbaka all skit jag varit utan, och jag som var bergsäker på att de inte hade någon som helst verkan på mig.

Min ena kontaktperson är en jävla svikare. Han dumpar mig för att flytta hem igen och jobba på någon sluten avdelning. Kanske passar det bättre för honom men jag är inte nöjd. Jag är jätte arg, känner mig sviken och gråter massor. Tycker inte det är okej att jag reagerar så eftersom jag bara är ett arbete för dem och för att jag vet att jag inte kommer att behöva deras stöd hela livet, men det gör ont ändå. Det känns personligt på nåt sätt. Som att det är mig det är fel på och det var därför han valde att sluta. Fast egentligen vet jag att chefen valde att låta honom gå på grund av den massiva besparingen kommunen tvingas göra detta året.

Hur som haver ska jag bli tilldelad en annan kontaktperson. En till tjej. Jag vill inte. Jag avskyr henne redan fast jag aldrig träffat henne. Jag sa till om det idag att om jag inte får ha honom då vill jag inte ha någon. Fast allt är redan spikat så jag ska träffa henne nästa vecka. En av anledningarna till varför jag är så jobbig nu är för att jag mår så dåligt. Allt är extra svårt utan de förbannade tabletterna. Det hatar jag. Jag vill slippa gå på tabletter.

Har fortfarande inte fått en läkartid på psyk, tydligen har de bara två läkare där nu. Besparingar såklart.

Har försökt få tid till vårdcentralen för ett enkelt ingrepp men de har sagt hela veckan att det inte finns nån tid. Jätte tråkigt. Sover kasst. Vill bara bli av med det onda så nåt av allt dåligt blir bra.

Blir så ledsen av alla motgångar, även om de kanske verkar vara småsaker. För mig är det hela världen. Det har alltid varit så. Jag ser allt svart eller vitt. Finns inget mellanting. Ändå säger de att jag inte har någon diagnos. Inget bipolär, inget adhd/add, inget borderline. Ingenting. Bara depression. Bara social fobi. Bara tvångstankar. Ändå pratar jag med en tjej som är precis som mig. Jag tycker vi fungerar bra ihop, förstår varandra. Hon har massa diagnoser som jag känner igeb mig i. Men jag är för läkarna inget problem. De vill inte testa nåt.

Nu orkar jag inte sitta och skriva mer, ska försöka se klart på ett avsnitt sen blir det väl sängen för jag är sjukt trött.

Det gör ont i hela mig. Jag har haft några riktigt tunga dagar när jag inte vill kliva ur sängen, när jag låter allt vara en enda röra. Jag hatar stök, jag vill ha - nej jag kräver! - ordning och reda. Fast nu är det stök och smuts överallt, fast mest i mig.

Jag pratade med Thias förut. Han var onykter (fast jag hade svårt att förstå honom så jag tyckte han lät full, men han sa att han bara var onykter -anyway) och sa bara halva meningar och gjorde mig orolig. Jag fick panikångest, de vanliga symtomen som bl.a stressmage och muntorrhet. Jag skrek på honom. Skrek att han skulle förklara vad han menade, vad som hade hänt, varför han betedde sig konstigt. Han var bara tyst. Sa att det inte fanns något att berätta. Jag blev ledsen, men när jag mår så här dåligt kan jag inte gråta. Jag bara skakar, hjärtat pumpar och jag skriker. Jag blir jätte arg, vill göra sönder något. Vill göra sönder mig. Börjar trycka ut tabletter i handen, säger högt och tydligt att jag undrar hur många som krävs för att bli lugn. Är riktigt förbannad för jag förstår ingenting av hans prat. Han säger att han kastade sin Torshammare för att bandet pajade. Jag skrek på honom. Han sa att han tog ut sin näspiercing, sa nåt om att det inte passar sig för någon som är så gammal som han är. Jag skriker, vädjar till förklaring. Jag vill förstå. Jag är orolig. Han säger att när han får båda händerna fria ska han ta ur den han har i ögonbrynet. Jag är tyst. Orkar inte skrika, det hjälper ju inte! Vi är tysta en lång stund. Han snarkar. Jag försöker väcka honom. Skriker "Thias" flera gånger innan han vaknar. Han mumlar lite, verkar väldigt trött. Jag tvingar honom att lova mig att han inte ska göra något dumt och ber honom att ringa mig imorgon.

Jag är trött på att må dåligt. Trött på att oroa mig för andra. Jag måste ta hand om mig själv. Måste styra upp i min egen oreda.

Hoppas han vill förklara för mig imorgon vad det var som hände igår. Snacka om snefylla! Det var många år sen jag hörde honom sån här och jag kan säga detta, jag tycker inte om det. Jag blir så orolig för honom. Dessutom tar han inte sina tabletter längre, det grämer mig. Jag sa inte det till honom, för han är vuxen och får själv bestämma om han ska ta dem eller inte, men jag märker att han behöver dem.

Nu längtar jag mer än nånsin till på måndag. Skulle behöva mer tid än 45 min dock. Har mycket att prata om. Mycket jag tänker på. Mycket jag mår dåligt över. Samtidigt vill jag stänga mig som en mussla. Inte säga nåt. Bara låtsas att allt är bra. Låtsas att jag är normal. Just det! Jag ansökte om busskort på soc igår. Hoppas det går igenom. Tryckte på om att jag faktiskt behöver ta mig från punkt a till b fem gånger i veckan. Hoppas hon godkänner det. Vill ju för tusan bli normal nu!

Jag berättade inte mycket. Jag hann inte. Fyrtiofem minuter är alldeles för kort tid för alla mina minnen o tankar. Nu ska jag inte träffa henne på tre veckor. Det känns som en evighet. Dessutom kommer jag vilja prata om resan när jag kommer tillbaka. Om tåget, bussen o alla aktiviteter vi ska göra. Alla intryck. Min gamla stad. I allt det kommer säkert jobbiga minnen dyka upp. Jag är rädd för det. Jag borde inte vara så rädd. Jag glömmer bort att leva i nuet. Vara glad för varje dag jag får.

Jag drömde mardrömmar inatt. Om att åka tåg. Efter det har allt spårat ur. Hela dagen har jag tänkt jobbiga tankar. Motvilligt såklart. Jag får inte undan dem. Det går inte längre. Jag måste berätta. För nån. För min psykolog kanske. Hon kanske kan få bort dem. Rädda mig från mig själv. Jag orkar inte mer. Orkar inte bära på alla hemligheter längre. De gör för ont.

Klockan är ett. Känns förjävligt att jag sovit tills nu men jag vaknade med huvudvärk idag, precis som jag gjorde igår. Måste ta värktabletter o hoppas de kommer hjälpa nåt idag för det gjorde de inte igår.. Det är säkert spänningshuvudvärk för jag oroar mig så mycket nu inför resan. Har möte med soc idag så jag måste få tabletterna att funka. Dags att börja med morgonrutinerna nu så jag hinner. Ska iväg om femtio minuter...

Är orolig för Ricky. Är rädd att han kommer flumma, fluddra och/eller supa ner sig när jag åker. Han kanske blir arg, men jag är bara orolig. Så jag pratade med hans mamma så hon vet om hans tankar o det dåliga måendet hennes son har nu. Jag vill ju ha Ricky kvar vid liv, helst nykter. Jag vet inte om jag klarar av att bryta kontakten om han börjar igen men samtidigt förstår jag att man inte kan hålla på o dalta med honom. Han måste förstå att det han gör får konsekvenser. Jag ska försöka prata med honom idag. Jag måste, främst för hans skull.