Jag är en fruktansvärt dålig människa. Jag förtjänar inte ett enda fint ord, speciellt inte av honom. Han förtjänar nån så mycket bättre än mig. Varför förstår han inte hur genomrutten jag är?

Jag vill inte leva. Jag vill knarka så jag blir tunn som luft, sen kan jag dö. Jag hatar hatar hatar att vara fet, ful o fruktansvärt kass. Det bara går inte att gå ner ett kilogram utan att gå upp två igen. En slav för maten. För att döva döva döva all ångest, all jävla smärta inom mig. Jag orkar inte. Jag hatar att jag är beroende av socker o andra tillfälliga kickar. Ingenting funkar, jag blir bara fulare, fetare o ännu mer värdelös.

Jag vill inte vill inte leva i min värld längre. Det är kallt, ensamt o mörkt. Det enda ljuset som finns, det är de små ljusstrålarna som kommer från honom, o några få i min närhet. Men mest från honom. Kanske för att han orkar stå ut med mig, även när jag är hemsk o värdelös.

Jag orkar inte..

Det pirrar inte, o jag har alltid tänkt att det är så man känner om man är kär. Nu blir jag bara varm i magen när jag tänker på Thias o när jag pratar med honom. Han gör mig så himla lycklig. Ändå vågar jag inte tro att det är sant. Att han bryr sig om mig så mycket som han säger. Vi har varit tillsammans o bott ihop o så förut o jag tänker tillbaka på den tiden mycket. Vi hade så kul ihop. Jag vet inte vad jag vill, var jag står, men ändå känns det som att det är mycket mer än vänskap jag känner för honom.