Jag berättade inte mycket. Jag hann inte. Fyrtiofem minuter är alldeles för kort tid för alla mina minnen o tankar. Nu ska jag inte träffa henne på tre veckor. Det känns som en evighet. Dessutom kommer jag vilja prata om resan när jag kommer tillbaka. Om tåget, bussen o alla aktiviteter vi ska göra. Alla intryck. Min gamla stad. I allt det kommer säkert jobbiga minnen dyka upp. Jag är rädd för det. Jag borde inte vara så rädd. Jag glömmer bort att leva i nuet. Vara glad för varje dag jag får.