Snart är han här, bara tolv dagar kvar tills jag får krama om honom igen. Jag längtar efter att få hålla hans hand. Ser verkligen fram emot detta, det är helt sjukt. Jag tänker bara på att han kommer hit o hämtar mig. Han är ljuset i mitt mörker, det är han verkligen. Med honom lever jag. Därför saknar jag honom o längtar så otroligt efter honom.

Thias, du är min prins <3 Tack för att du finns för mig.

Kollar på sexrehab med dr drew o kanner mig...ledsen, tom o liten. Jag har också varit rädd o skämts o undrat vad det är för fel på mig. Det undrar jag fortfarande. Jag undrar varför jag inte bara kan släppa det som va o gå vidare. Uppenbarligen vill jag inte prata med psykologen o då finns det inget annat än glömma kvar. Glömma o förlåta. Men jag kan inte. För allt var mitt fel. Eller?