Idag är jag tacksam. Har så himla fina vänner som finns för mig oavsett hur jobbig jag är. Bästa just nu är min nära granne. Vi har umgåtts massor sen jag hamnade i det mörkaste av avgrunder. Vi har tittat på filmer, solat på balkongen, han har bjudit på kaffe och mat. Han har tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat med mig när jag varit glad. När jag mått dåligt har han hämtat en hink ifall jag måste kräkas och fyllt på min vattenflaska. Jag är glad att det finns så rara människor i min närhet. Speciellt så här nära då jag inte orkar åka nånstans. Vi var iofs hos en annan vän, min livvakt, som bor i stan. Det var inte alls kul att åka dit och hem men det var kul där och jag var glad att jag slapp åka själv.

Mina vaktmästare är jätte snälla och pratar med mig hela tiden. Den ena frågade om jag ville ha några fåtöljer gratis men jag vet inte. Snällt att han tänkte på mig.

Förtjänar jag verkligen så fina människor i mitt liv? Får man må så bra i andras sällskap?