Får ta insomnings om en stund. Alldeles för pigg för att kunna somna på egen hand. En bidragande faktor är förmodligen nervositet. Har inte träffat psykologen på flera veckor. Måste skriva en lapp så jag minns allt jag ska berätta om. Undrar hur det kommer bli när jag berättar att jag åkt taxi, varit på krogen, varit på mellandagsrean, åkt buss, ätit på McDonald's när det va så fullt med folk att vi knappt fick nån sittplats o att jag dessutom varit lycklig. Åh, är så orolig för vad hon ska säga. O vad ska hon säga om att jag vill hoppa från balkongen o skära sönder min kropp o knarka ner mig på vad som helst bara för att slippa känna överhuvudtaget?

Orkar.inte.leva.mer

Jag sitter ensam i min lägenhet med en cider i magen o en nyöppnad öl framför mig. Jag har rakblad här intill o så har jag hävt i mig några lugnande. Jag borde duscha för jag luktar aber. Jag orkar inte. Tar det imorn, eller nåt. Vem bryr sig... Jo, jag pratade med några som jobbar med mig idag o de tycker det är trist att jag gått ner mig igen, så de vill jag ska ta det lugnt i helgen o bara tänka på mig själv. Okej okej, jag får väl göra det då.

Tar en klunk av ölen.

Funderar på om jag ska ta fler tabletter? Blanda med andra lugnande? Bah, jag vet inte. Jag vet ingenting.

Jag är så arg o besviken. På mig. På min familj. På mamma lät det som att det va konstigt att jag mår dåligt, jag som går o pratar med en psykolog. O brorsan blev jätte arg när jag sa att jag inte vill leva mer. Han skällde på mig o sa att så får du inte säga. Jag sa att jag inte ska göra det mer. Jag tror han fattade att jag ljög. Men jag blir ledsen att min familj inte finns för mig trots att jag mår dåligt. Förstår inte mamma att jag behöver kärlek?

Jag orkar inte. Jag orkar inte leva. Det finns ingen anledning. "Det blir bättre" gäller inte mig.

Jag vill inte bli inlåst, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, eller tycka nåt om mig överhuvudtaget. Jag vill bara må bra. Vara tre år igen. Da var det nog bra. Då var mina skratt förmodligen äkta.

Känner mig smutsig. Känner alla äckliga ivriga händer som smeker min kropp o pressar isär mina ben. Jag vet att allt var mitt fel, men det betyder inte att det inte gör ont.

Det är inte så jävla lätt jämt, o idag är en förbannat tung dag. Jag mår dåligt för att jag fortfarande andas o gör mina rutiner. Idag vill jag inte finnas, inte andas, inte ta plats. Jag vill ligga i sängen o bara vara ingenting.

Magen vrider sig, runt runt runt. Jag mår illa. Vill spy upp ångesten, men det går ju inte.

Idag är dagen då jag måste se ångesten i vitögat. Jag vill ringa o avboka, jag pallar inte må så här dåligt. Jag är rädd för vad som kommer hända. För hur mycket folk det kommer att vara på stan. Jag mår så illa. Jag kan inte tänka på nåt, det är helt tyst i huvudet. All fokus riktas på klockan. Jag ser hur den räknar ner tills det är dags. Tills han hämtar mig o vi åker till stan. Jag vill men jag vågar inte. Jag mår så illa. Magen vrider sig. Jag är torr i munnen, mina läppar spricker nästan så torra de är. Jag svettas. Hjärtat bultar hårt innanför bröstet. Fan, jag vill inte!

Igår kom han med de bruna ögonen o hälsade på. Meningen var bara att vi skulle äta pizza o dricka några öl men det va så trevligt så han stannade över natten. Vi tänker ganska lika. Vi låg i sängen o höll om varann o sa allt vi tänkte på. Vad vi trodde den andra tänkte o på förväntningar o oro o sånt. Det är skönt att få vara med någon som också tänker för mycket.

Jag fick mess från honom för flera timmar sen. Han undrade om jag vill hitta på nåt imorn. Klart jag vill men jag är hopplös att vara med för jag törs inte göra nåt. Igår berättade jag att jag inte åker kollektivt o han lyssnade faktiskt för han frågade om han skulle hämta mig med bilen. Så skrev han att vi ska fika i stan(!) o han kan hålla min hand om jag mår dåligt. Det jobbiga o svåra med mig är att jag har haft ångest sen vi bestämde att vi ska fika. Hur ska jag kunna göra det? Alla kommer ändå bara glo på mig o tycka jag är fet o borde låsas in o fan vet allt. Jag är rädd. Stressad o orolig för att han inte kan hjälpa mig när det blir outhärdligt. Man kan ju inte bara ställa sig upp o gå, eller kan man det?

Ska tvätta imorn på fm. Får försöka hålla mig sysselsatt tills han kommer o hämtar mig annars vet jag inte om jag kommer klara av att åka hemifrån.

Jag vet inte om det är bra att inte ha nån att prata med. Nån som vet hur det är att inte passa in. Jag blir alltid varm inombords när jag pratar med nån som känner som mig. Det är inte ofta det händer, kanske för att jag inte har så många att prata med o jag inte öppnar mig för vem som helst. Man märker ju vilka som vet hur det är o vilka som bara "förstår".

Det finns en person jag skulle vilja prata mer med, för hon är som mig, men tyvärr är det inte helt okomplicerat. Jag är rädd att vår bakgrund sabbar allt. Kanske är hon inte att lita på. Vi känner samma person, en person jag inte längre umgås med på grund av drama. Jag oroar mig för att hon minns mig o försöker luska fram så mycket skit som möjligt för att skvallra för personen jag inte umgås med. Varför jag tänker så förstår jag inte. Vem orkar hålla på o smutskasta folk liksom.. Men jag vet inte. Jag tänker för mycket.

Försökte ringa den där snubben jag skrivit om för evigheter sen. Han klickade mig. Igår när vi skrev på chatten på fb sa han att han kommer nästa lördag. Jag hoppas såklart, det gör jag ju varje gång han säger att han kommer. Fast jag vet att han inte kommer. Jag vet inte varför jag fortsätter att hoppas.

Btw, funderar på att börja lägga upp bilder på mitt pyssel. Kanske blir lite trevligare än bara negativa texter. Vi får se.

Ont i ryggen. Stickar, kollar avsnitt, knyter ugglor, knyter en tåring, har alldeles för mycket ångest för mig att orka med. Men jag skadar mig inte. Jag fortsätter handarbeta med kaos i hjärnan. Allt blir halvdant. Minns inte ens vad jag gjorde när jag kom hem idag. Oreda i hela mig.

Eller va fan man säger.

Psykologen pressade mig när jag slöt mig som en mussla. Frentetiskt rev jag bort skinn från fingrarna o bet mig i kinden. Efter fyrtiofem minuter sa hon att hon ville hålla kvar mig tills hon får tag på en ssk som kan bedöma mig. Jag blev jätte arg. Hon sa hon var rädd att jag skulle göra mig illa till nästa gång vi ses. Jag skrattade åt henne. Sa att om det är det hon vill så får hon väl göra så. Sen kollade jag på klockan o sa att vi inte har tid med detta. Efter mycket om o men o en jävla massa tårar släppte hon mig. Blev upphämtad av min kp. Vi åkte till det sociala stället. Jag grinade. Svalde tårar. Köpte kaffe. De ville ha med mig o spela kort. De försökte göra mig glad. Det gick ganska bra. I eftermiddag ska jag träffa en tjej som vill prata om mitt mående. Jag fattar inte va det är för skillnad nu. Varför folk bryr sig mer nu. Jag är som jag varit hela tiden. Wtf liksom. Ser jag självmordsbenägen ut?!