Jag köpte ytterligare två lådor till bokhyllorna. Är sugen på att fylla alla utrymmen med lådor. Är trött på prydnadssaker. Samlar damm. Förvaring är bra. Ordning. Man slipper se allt skräp man inte kan förmå sig att kasta.

På söndag får jag besök. Ska försöka snygga till hemmet så det ser mer vettigt ut än nu. Har iaf dammsugit upp spåret av grus cykeln lämnade efter sig.

Huvudvärk idag. Har tagit massa tabletter. Gör ont. Orkar inte va uppe o vaken men bara tanken på att lägga sig o sova på dagen ger mig ångest. Ska försöka att inte anstränga huvudet alltför mycket idag.

Nu ska jag göra mig i ordning. Duscha o välja kläder. Ska handla i den lokala mataffären.

Jag orkar inte.

Idag blev temat att transportera sig. Mig. Jag berättade att det går att cykla. Ibland. Hon envisades med att prata buss. Jag blev arg. Jag vill inte prata om bussen, hållplatser o centralstationen. Jag kan inte åka buss o fattar inte varför hon tjatar om det. Jo, jag vet varför men jag gillar det inte. Känner mig värdelös som inte ens kan åka buss. Måste vänta på att andra har tid att frakta mig. Kan inte ta mig själv in till stan för att handla på Indiska, köpa nytt garn eller prata med psykologen. Klart det gör ont i mig. Speciellt när jag blir akut sugen på nåt. Som nu. Jag behöver piprensare till en grej o det finns i stan. Så jag får vänta tills nån ska ditåt o kan ta med mig. Jag vill inte att det ska va så. Jag vill kunna vara fri. Våga själv. Jag tycker jag låter så störd när jag pratar som att jag är helt isolerad. Fast det är så. I mitt huvud. Jag vet bara inte hur det ska ändras.

Ska jag skylla på tabletterna eller är det mig det är fel på? Jag vill säga att allt är tabletternas fel, men det tror jag inte. Jag tror inte ens att de har någon inverkan på hungern. Jag vill nog bara tro det för det känns bättre när jag sitter med en smörgås eller en andra skål soppa. Jag hatar att jag gått o blivit så svag helt plötsligt. Eller, plötsligt var väl att ta i. Jag har alltid varit fet. Nu har jag så högt bmi att jag är inom ramen för fetma så, yeay. ÄNDÅ trycker jag massa knäckebröd till teet nu nästan mitt i natten. Det ska inte ätas efter 19 på kvällen!! Jag har haft ganska bra rutiner men de fuckar jag nu när jag håller på att äter mackor mitt i jävla natten o så grinar jag ändå över att jag bara blir fetare o fetare. Jag vill kanske inte va smal som ett skelett, men det vore trevligt att inte ha värsta hängbuken osv. Eller, jag skulle kunna stå ut med feta armar o ben, bara magen är platt. Skulle se för hemskt ut, men jag skulle få känna hur det känns med en platt mage iaf. Fast det är bara ruttna idéer o en jävla massa bortförklaringar. Man kan inte äta o grina sen. Antingen gör man nåt åt det eller så accepterar man sin kropp.

Jag gör ingetdera. Kan inte.

Bullshit.

Men jag vet inte hur man gör.

Sluta ät då.

Men jag vill inte svälta mig.

Men hur tänkte du bli smal då?!

Varför är jag så jävla ful o fet o alla andra så himla fina? Till o med feta tjejer är finare än mig. Alltså, man behöver inte va smal för att va snygg. Jag är både fet o ful. Så sjukt irriterande. Men nu måste jag ta mina pills så jag kommer upp nångång imorn.

ps; pratade lite med en snubbe idag. Vi bor väl inte direkt långt ifrån varann. Han verkar trevlig. Så där så man kan sitta i hans kök o dricka kaffe trevlig liksom. Vi kommer fortsätta snubbla på varann eftersom vi hänger på samma ställe. Kunde va kul o kanske bli bekanta. Har så svårt att snacka med folk. Fast det verkar han också så det kan ju passa bra :P

Lyssnar på dubstep med gråten i halsen. Konstig musik att gråta till. Det passar inte alls.

Jag vaknade hundra miljoner gånger av att jag nöp mig i fläsket. Jag trodde jag slutat med det. Har gått hela dagen o tänkt på hur fet jag är. Jag har vägt mig flera gånger, med olika klädesplagg. Aldrig naken. Försökte hitta nåt vettigt att ha på mig på promenaden. Efter mycket arga blickar i spegeln valde jag att ta mina svarta jeans o en huvtröja. Det är sällan jag går ut med tajta byxor. Jag hatar det. Allt syns då. Allt skakar för hela världen att se. Det är sånt jag inte pallar. Men nu var det mörkt ute. Jag insåg att jag blir fetare o fetare. Skärpet skrapade mot magen. Jag lät mig plågas. Har jag själv valt att bli så här fet utan att göra nåt åt det då ska jag få lida för det också.

Jag vill inte vara fet längre men jag tar mig inte ur det här träsket. Jag kan inte själv, jag lyssnar inte på mig. Jag tror inte på ett enda ord jag säger. Kanske är det meningen att jag ska va fet. För att straffa mig. Göra mig äckligare för mänskligheten. Så jag bara blir ratad hela resten av mitt liv. Så det är som det alltid har varit. Det enda jag känner till. Det enda jag vågar lita på.

Han ringde för en timma sen. Sa han skulle ringa om en timma. Nu alltså. Vi får väl se. Jag tror han "glömt" mig nu igen. Varför bryr jag mig?!

Hade inte H smsat med mig imorse så hade jag inte gått ur sängen. Jätte ledsen o ingen lust med livet. Kom upp o iväg men vill hem igen. Glömde min påse med stickor o garn hemma. Så jävla störigt. Jag är ful o äcklig o alla stirrar med avsmak när de ser mig. Jag vill hem till min säng. Ta några Atarax o få sova. Sova bort det onda. Men det är bara falskt. Jag vet att jag kommer må lika dåligt imorn också.

Jag drömde bara massa skit. Sov dåligt, vaknade hela tiden. Klarar uppenbarligen inte att sova utan piller. KUL-A!!! :( Drömde om stora spindlar som sprang runt mitt hustak. Snabba satan va de. Visserligen bara två stycken men jag var rädd ändå. Fy satan så äckligt.

Drömde att mina gamla bekanta (jag vet la int va jag ska kalla dem, vi va inte vänner) stal min identitet för att få mig på fogden. Happ, det va la tur jag ko på dem då. Synd bara att de hade spioner över hela stan som följde varje steg jag tog. Vill de se mig död? Antagligen.

Drömde jag om dem för att jag saknar deras umgänge? Eller är det sån där skit ångest som kommer alldeles för sent? Fast jag ångrar inte att jag hängde med dem. Jag ångrar kanske att jag snackade för mycket med dem. Jag anförtror mig för lätt. Men de va schyssta att hänga med, när tjejen va på humör. Killen va nästan alltid snäll o go.

Jag känner mig fruktansvärt ensam. Har till o med börjat tänka på min födelsestad. Fast jag har inget att hämta där förutom fruktansvärda minnen, svek o ovänner. En o annan människa som fortfarande står ut med mig, men det är allt. Skulle jag få för mig att flytta hem så hoppas jag på överdos. På riktigt. För där vill jag inte leva. Jag skäms för mycket. Fast all skit är inte mitt fel. Mycket dumt har jag gjort, men vissa delar har jag inte förtjänat.

Kul att jag är på världens sämsta humör just idag. Ska träffa en vän jag inte sett på en vecka. Kunde va kul att va på humör. Glad o positiv. Får måla på mig en mask. Happyface.

Dödslängtan

Gick o funderade på hur jag ska dö.
Hade bara det i tanken. Ville bara vara död. Aldrig mer andas.

Inga sår. Orkar inte sår. Mina tabletter lockade, men jag tror inte jag kan dö på dem. Jävla bebismediciner.

Man kan säga att jag gav upp helt enkelt. Jag fattar att jag inte kommer att dö.

Fast ont förtjänar jag, så värdelös som jag är.

Spelade nån hård musik. Grymt bra, massa trummor, massa growl. Blev förälskad.

Plockade fram mina trumpinnar o trummade länge o väl på låren. Det kom inga tårar. Jag slog inte tillräckligt hårt. Jag klarar inte ens det. Kul kul.. Så ringde min vän o frågade om jag vile ut på promenad. Jag klädde på mig o gick ut. Vi "råkade" hamna på affären o köpa godis o på pizzerian o köpa pizza. Så jag körde på maten so vanligt då. Äta för att döva, för det är det enda som hjälper. Eller ja, allt är väl relativt. Tar bort ångesten för stunden, men när jag blir fet blir det tiotusen gånger värre.