Jag lovade att vara barnvakt ikväll för min vän skulle iväg på ett möte. Klockan var tjugo över sju på kvällen när jag fick samtal från min pappa. Jag stod utanför vännens dörr. Pappa pratade på som om vi hörs dagligen o att det inte finns nåt groll osv. Jag svarade kort. Speciellt när han försökte vara rolig. Han frågade vad jag gjorde o jag sa att jag ska va barnvakt nu. "Jaha, så du har börjat extraknäcka som barnvakt?" (paus för skratt) .... "Inte direkt...." Följt att hans förbannade "mmm..." Jag minns varenda middag/sammankomst hos farmor med pappas syskon o deras ungar osv. Alla babblade på snabbt om vad som hänt senast följt av pinsamma tystnader då ingen kom på nåt intressant att tala om. Sen satt de, en efter en o sa "mmm...." Pinsam hemsk släkt. Inte mycket kärlek där inte. Konstigt att jag är så jävla elak o kall samtidigt som jag skriker efter kärlek o närhet?!

Tillbaka till samtalet med pappa (inte för jag vill egentligen, men det måste väl bli sagt). "Jag kommer ner på lördag eftersom du o E fyller år snart. Så vad önskar du dig?"Jag funderar inte ens innan jag svarar

"jag vet inte."

"E vill ha en jacka för han fryser."

"Ja det är ju bra."

"Kommer du inte på nåt du önskar dig?"

"Mamma ska ju köpa en cykel till mig o sen är det bra med det."

"mmm..."

Sen bröts samtalet för jag tappade mottagningen. Han ringde givetvis upp igen... Suck... Han sa att jag inte behöver kolla kalendern nu om jag kan på lördag utan vi kan höras. Vad ska jag säga?! Jag skickade ett sms till mamma att pappa hade ringt, jag är barnvakt men vi kanske kan höras senare? En timma senare ringer hon mig. Hon säger hon ska sova snart för hon är så trött o jag ville verkligen prata om det som gjorde så ont så jag gick ut på altanen o började berätta.

"Jag vill inte träffa honom på lördag"

"Om du inte vill det ska du inte göra det, för du ska göra saker för din skull o ingen annan"

"Men går jag inte kommer han o E bli sur på mig o inte förstå varför jag är så elak"

"Tror du att det blir bäst så kan du gå bara nån timma eller så om du tror det blir lugnast så"

"Men jag vill inte träffa honom. Han är dum i huvudet o fattar ingenting. Han fattar inte ens hur man ska vara förälder. Han tror ju att han gör ett bra jobb redan"

"Jag vet, men var inte arg på honom. Slösa ingen energi på det, för det bekommer inte honom. Det är bara du som lider"

Jag vet att hon har rätt, men jag orkar inte. Jag vill inte att det ska va såhär. Jämt. Ångest ångest ångest.

Jag har pratat med många om det här med farsan, o det verkar inte som nån förstår mina känslor. Alla (förutom mamma) viftar bort det eller försöker trösta mig. Helvete, är du dum i huvudet eller?! Det blir inte bättre för att du torkar mina tårar nu! Det här försvinner inte! Han kommer fortfarande vara min pappa o helt oförstående till varför jag mår dåligt.

Mindes precis att han inte ringt mig sen jag sa till honom att jag är deprimerad o käkar tabletter o sånt. Gulligt pappa. Tack som fan för ditt stöd.

Jag önskar att jag var utan honom. Jag önskar jag kunde radera alla minnen. Fast helst av allt vill jag vara död. Jag vill inte leva med det här. Jag tror inte, på fullaste allvar, att jag nånsin kommer bli fri.

(Bilden är från nätet)

Jag vet inte hur det kom sig, fick bara för mig att nu ska jag ringa o prata med mamma, för hon ringer ju inte mig..

Hann väl prata ett par minuter innan tårarna sprutade o jag började hyperventilera. Mamma är en väldigt lugn person som snällt väntar tills man börjar prata igen. Jag frustade mest.

Berättade att jag inte mår bättre o känner mig ensam o oälskad. Ingen bryr sig om mig osv.

Mamma sa att hon bryr sig ju o mina vänner också.

Varför kunde jag inte säga till henne att det inte alls känns som att hon bryr sig o älskar mig, för om hon gjorde det borde hon höra av sig. Kolla att jag lever, speciellt eftersom hon vet att jag mår dåligt.

Får dimsyn pga alla tårar som trängs i ögonen. Orkar inte gråta mer, men känner hur hela kroppen spänns o jag vill skrika ut all ångest.

Jag vill inte leva så här!

Det gör så ont, livet.

Idag gick jag sönder lite inför min bs. Usch va pinsamt det blev. Tårarna rann o han bara vred på sig. Frågade vad jag tänkte på. Jag var glad o ledsen. Ledsen för att allt är jobbigt nu o jag inte vill leva mer, glad för att de försöker hjälpa mig så jag ska få en till kontakt som ska hjälpa mig.

Jag var med på uv idag o det va kul att tjejen jag gillar var där. Hon log mot mig när jag kom dit. Hon pratade öppet o ärligt om sig. Hon är härlig.

Det kryper i skinnet på mig. Det gör ont. Jag måste påminna mig om att andas för jag stänger av ibland. Kliar sönder min arm. Inte bra.. Bättre än att skrika o banka i väggar. Riva är tyst.

Tog en cider. Alkoholen slår så fort i min tablettfyllda kropp. Jag tål inget längre. Gör inget. Har inte alkohol för en vanlig fylla. Tabletter är bra. Kanske kan jag sova utan imovanen? Vore trevligt. Men jag tar nog dem ändå. För att va på den säkra sidan.

Jag behöver sällskap, nån som förstår. Nån som lyssnar på kvällarna när det blir dumt. Ingen att hänga sig på, men en vän. Nån som förstår hur jobbigt det är ibland. Vill inte prata med mina vanliga vänner för det känns som att det inte förstår o inte orkar lyssna på mig heller. Jag klandrar dem inte! Har en tendens att vara tjatig.

Dålig dag. Jag ville inte upp ur sängen imorse, så illa var det. Ändå släpade jag mig därifrån. Satt vid datorn lite. Såg lite bös på golvet så jag var tvungen att dammsuga. Mitt i dammsugandet kom jag på att jag skulle vika in tvätten o när jag höll på med det kom jag på att jag ska byta sängkläder o då såg jag att nattuksbordet var dammigt så jag var ju tvnungen att torka av det. Vek in tvätten. Bäddade noga. Fluffade kuddarna. Slätade ut lakanet med handen. Blev arg på dammet så jag dammsög mer. Torkade bordet. Diskade. Kollade på Solsidan o åt lite blåbärsyoghurt. Drack te.

Diskade. Fixade skurvatten. Citronsåpa o lite yes i. Moppade golven. Hällde ut skurvattnet. Polerade kranen i badrummet. Plockade ur töjningarna o ställde mig i duschen.

Spelade musik högt högt högt. Jag var arg o stressad. Skulle jag försöka handla innan jag möter psykologen?

Jag hinner inte! Jag törs inte! Jag orkar inte bry mig, jag kan lika bra leva så här. Arg arg arg.

Drog på mig strumpbyxor o en stor stickad tröja. Speglade mig. NEJ!! Jag går inte ut så! Jävla fetto!! Av med kläderna. Svälja tårarna. På med största luvtröjan o ett par mjukisar. Speglade mig. Konstaterade att jag var lika fet som innan, men med mjukisar känns det inte så.

Letade fram lite pengar. "Jag ska köpa banan!" tänkte jag. Gott med banan!

Usch va mycket folk det var ute!! Alla tittar på mig!! Jag skyndade mig till affären. "Jag kommer inte hinna!!" tänkte jag när jag såg den långa kön. Kastade ner några äpplen i en påse o hämtade en Pepsi Max o ställde mig i kön.

När jag kom ut ur affären klev min psykolog ur bussen. Jag skämdes lite (mycket) för att jag valt att handla istället för att vänta vid hållplatsen som jag lovat. Men handla är också svårt så för min del kvittar det egentligen.

Vi pratade mycket om nästa veckas möte o sånt. Jag var ledsen. Sa att jag mår sämre nu, att jag inte ens vill kliva ur sängen på mornarna o att jag aldrig är trött på kvällen men vill sova hela dagen o att ingenting passar. Jag har ingen lust. Jag vill inte leva. Hon lyssnade inte. Hon läste inte mellan raderna. Hon pratade bara om annat som jag inte alls tyckte passade in på mig just nu. Hon är svår min psykolog. Vi förstår aldrig varann.

Det gör så ont i mig. Jag vill göra nåt. Lätta på trycket. Finns ingen som lyssnar, ingen jag vill prata med heller. Vad finns då kvar? Snart kan jag ta nattpillren. Kanske jag får sova bort den värsta ångesten..

Jag saknar att vara trött... Mirtazapinen hjälpte ju till med det... Även om jag fick tråkiga biverkningar. Jag har massvis med tabletter kvar, så jag kan äta dem även fast läkaren sa att jag skulle sluta. Han vet ju inte vad jag gör. Jag kan faktiskt inte sova! Men jag vill inte drömma hemska mardrömmar..

Ser skuggor som sveper förbi hela tiden. Jag kanske hallucinerar? Borde ta några Imovane åtminstone. Hoppas på att bli trött. Sova hela natten. Vakna utvilad. Det vill jag...

Fan, klockan är redan två... Jag som ska upp tidigt för att hinna städa innan jag ska träffa M.

Slänger i mig några piller, måste bli trött..

Nu luktar det marijuana igen. Någon av mina grannar röker, eller odlar hemma. Jag anar bådeoch för det luktar verkligen mycket. Ungefär som att jag håller i en blunt o sniffar på den. Fast det gör jag inte. Det finns inga droger i min lägenhet. Jag vågar inte säga till om det för de trodde mig inte ens om att det luktar surt i köket.

Jag hittar inte på, ska det va så svårt att förstå?!

Öppna ditt luktsinne och dra en redig sniff, jag lovar att du kommer känna samma doft som jag känner.

Det gör så fruktansvärt ont inom mig. Jag kan inte peka ut var det gör ont, jag bara känner att det gör ont.

Jag är arg på allt. Nja, kanske inte riktigt allt, det är bara lättare att dra till med det när man inte riktigt vill känna efter. Fast jag vet att jag är arg på mamma och pappa, fast kanske mest på mig själv. Jag blir arg för att jag sitter och mår dåligt över skit som hänt för länge sen. Det var då, nu är nu. Jag är vuxen. Jag borde veta bättre. Ingenting blir bättre över att älta gammal skit.

Ändå kan jag inte släppa det. Det gör ont. Jag bubblar över inuti. Så mycket så jag vill skrika allt jag tänker. Men det får jag bara inte göra. Aldrig mer. Vill inte öppna upp de dörrarna igen. Det är tillräckligt snurrigt allting.

Jag kan inte längre trösta med mat. Jag har försökt men det räcker inte till. Jag kan äta från morgon till kväll, non-stop, utan att må det minsta bättre. Snarare sämre, eftersom jag hatar att vara fet, ful och äcklig. För att inte tala om värdelös. Jag har börjat slå mig i huvudet och nypa mig i fettet på magen. Det hjälper ibland. Kanske inte det ultimata liksom. Vet bara inte vart jag ska ta vägen när jag mår så där dåligt..

A ringde mig idag. Jag har skickat sms till henne under helgen. Var tvungen att skriva att det var skit. Så hon ringde.. Hon sa i princip att hon inte kan hjälpa mig och att jag bör be psykologen om hjälp för det är lättare för henne att hjälpa mig. Jag träffade min psykolog idag. Det är så störigt, att jag inte kan använda tiden med henne till samtal just nu bara för jag ska ta mig ur isoleringen och det är det vi ska jobba med nu.

Var sak har sin tid, eller vad säger man?