Det är så jävla lätt att förstöra en dag för mig.

Imorse ringde en tjej som skulle köra mig till psykologen, men det hade hon inte fått information om för hon trodde jag skulle till socialpsykiatrin. Det ordnade sig o jag kom iväg till psykologen. Tyvärr visste inte den här tjejen att jag behöver stöd hela vägen så jag fick gå uppför trapporna o in genom dörren o fram till luckan o betala själv o sätta mig i väntrummet. Det låter inte så svårt men det är det för mig. Jag mådde dåligt, tryckte undan tårar o hade ont i magen. Behövde inte vänta länge innan psykologen hämtade mig. Hon var lila förvånad som jag över att jag satt själv i väntrummet. Det var ju inte det vi kom överens om på stormötet.
Mina 45 min jag skulle ha till samtal med psykologen var bara tårar o snor. Hundra kronor betalade jag för att vara upprörd o rädd på grund av att socialpsykiatrin inte gett ut tillräckligt med information till de som jobbar med mig. Der tycker jag är tråkigt, för det gör mig så jävla illa o jag får svårt att våga lita på att de kan hjälpa mig att bli bra.

Hade tvättid på kvällen. Dörren gick i baklås så jag var tvungen att ringa felanmälan så de kunde skicka ut en kille som tyckte att jag kunde ha dörren öppen eftersom han inte kunde fixa felet. Så jag tvättade klart maskinerna jag hade igång o så fick jag hjälp av en vän att släpa upp allt igen. Så jag fick inte allt tvättat. Dessutom tjafsade en gubbe med min vän för han ville fortsätta torka sina kläder på min tvättid. Kaos idag alltså...

Fyller i pappret nu (alldeles för sent) för jag ska snart åka till psykologen. Upptäckte att jag gjort en jobbig grej om dagen. Det är konstigt, vad mycket jag utmanar mig utan att vara medveten om det. Fast det är väl bra. Då kanske jag blir frisk snart.

Alltid, iallafall åtta av tio gånger, pirrar det i magen när jag ser vissa personer. Alltså, fan. Hur ska jag förklara så det inte låter så jävla illa? Jag vet inte vad kärlek är. Jo, fast jag känner inte skillnad mellan kärlek o vänskap. Eller simpel lusta. Det är jävligt jobbigt, eftersom det förstör så mycket. Det har alltid varit så.

För länge sen, i samma veva som jag pratade med hyresvärden om denna lägenhet, började jag prata med en kille. Vi kallar honom J. Han var rolig att prata med, med en härlig dialekt o ett mysigt skratt. Han gjorde mig glad jämt. Vi pratade i telefon flera nätter i veckan. Vi smsade mycket. Jag blev alltid glad av att se hans namn på skärmen i mobilen. Vi pratade länge om att träffas. Det blev inte av. Ändå pirrade det i magen o jag hoppas fortfarande att vi ska träffas irl. Jag tror vi skulle kunna ha kul ihop. Sitta o dricka kaffe eller dra till berget o sitta på en brygga o fiska eller whatever. Han attraherar mig inte så, men han är sjukt fin. Jag tror att han är en underbar o kärleksfull pojkvän.

En annan kille, vi kan kalla honom D, har jag bara sett ett par gånger. Observera SETT. Jag har inte pratat med honom bara varit på samma plats som honom, bland samma folk. Han är "inte min typ". Han ser sliten ut. Tunnhårig, svarta ringar under ögonen, lång o smal, tanig liksom. Jag tror jag skulle kunna blåsa omkull honom. Nästan iallafall. Fast jag gillar smalt. Smala killar är snygga. Iallafall den seniga varianten. Ser de slitna, trötta o deprimerade ut dör jag typ. <3 Alla trasiga själar har en speciell plats i mitt hjärta. Iallafll, så slog mitt hjärta extra hårt när jag såg honom o jag vågade knappast titta på honom så fin tyckte jag han var. Wtf är det för fel?!

Jag förstår inte. Varför är det så? Anta att D skulle lägga märke till mig, börja prata med mig o visa intresse. Först skulle jag suga in honom. Ta till vara på varje tillfälle han vill vara med mig. Skulle han vilja ligga med mig skulle jag förmodligen göra det. Skulle han säga att han vill ha ett förhållande skulle jag dra illa kvickt. Skulle han däremot dissa mig så skulle jag gråta över honom o hoppas att han vill ha mig, även om jag vet att jag blivit playad. Wtf?! Varför gör jag så? Jag fattar inte det, att det inte ens spelar någon roll att jag inte tycker de är snygga. Jag bara blir sån. Why why why?!

Jag slet mig ur sängen vid sju, jag är trött idag. Drömt massor om folk jag känner. Udda saker.

Duschade o lät det varma vattnet värma mig i mitt kalla badrum.

Gick ut i köket, kokade tevatten, skar små bitar av ett äpple o kokade gröt. Gjorde ett glad c-vitamin.

Teet smakade gott, Jasmine. Gröten med äppelbitar var vidrig. Tänkte att om jag har i lite socker blir det nog gott. Kastade mer än halva gröten... Tog en cookie dough boll istället.

Redan där var dagen förstörd, men jag försökte att inte låtsas om det. Läste bloggar o drack upp teet o c-vitaminen. Gick ut i köket o diskade.

Valde tröja länge. Idag ska jag gå hem! Måste va någorlunda varm iaf.

Det blev snålt med tid, var tvungen att skynda mig. Kastade ner några frukter i väskan, knöt på mig promenadskorna o tryckte ner ett par torgvantar o en sjal i väskan. Kylan piskade mitt ansikte när jag öppnade dörren. Låste dörren o grävde fram vantarna o satte på mig sjalen. Burr va kallt det är!

Sprang alla trappor ner o gick ut o ställde mig att vänta på skjutsen. Klockan var kvart i. Klockan blev tio i. Jag frös massor. Kändes som det var vinter-kallt. Minus snön då. Jag ångrade att jag inte tagit en annan tröja så jag kunde ta min jacka. Den hade värmt mig nu. Kollade på klockan igen. Nio. Nu hade jag stått där o fryst i en kvart o sett massa bilar åka förbi men det var ingen som var den bilen. Skickade sms till BS A. Frågade om jag missat skjutsen idag? Hon svarade att den inte kommer förrän elva eftersom de öppnar senare idag. Omfg va ledsen jag blev. Jag gick hem igen. Med en växande klump i halsen. Telefonen ringde när jag stod utanför dörren min o fumlade med nycklarna. Jag ville bara hinna in innan jag skulle svara.

Det var A. Hon fattade nog att jag blev ledsen o besviken på mig själv. Jag knöt upp skorna o kastade av mig väskan o sjönk ihop på golvet vid sängen. Grät ner i täcket. A försökte lugna mig. Sa till mig att andas djupa andetag. Jag fortsatte kippa efter andan o grät o sa bara "jag vet inte" till allt vad hon sa till mig.

Hon har ringt kanske fyra gånger sen jag kom hem. Jag har precis lyckats förmå mig att sluta gråta. Klumpen finns kvar i min hals o den rispar så tårarna skär i ögonvrån. Men jag vill inte gråta mer!!! En timma är mer än nog. Jag förstår inte ens att det finns tårar kvar. Försöker rycka upp mig så pass att jag kan åka iväg idag. Jag vet att jag behöver det. Egentligen. Fast jag är så värdelös som inte har koll på schemat som jag inte ens fått på mejlen men jag borde veta det ändå. Jävla sopa. Nej, jag ska försöka va snäll. Men det är svårt. Jag förtjänar inte att må bra. Jag är bara en börda för hela jorden.

Ska kolla om det regnar än. O leta efter en mössa också. Fan så kallt det är här hemma!

Imorse gick alarmet av vid sju. Genast klev jag ur sängen o satte kurs mot köket, kokade tevatten o tog med mig en risifrutti till datorn. Jag spelade musik, läste bloggar o tänkte. Jag bestämde mig där o då för att jag ska ut på en promenad 8.45 Jag hade alltså mycket tid på mig att hinna ångra mig.

Efter frukosten dammtorkade jag. Klockan var för tidigt för att dammsuga (tycker inte man ska störa sina grannar förrän klockan 10) så jag dammade o diskade bara.

Jag tog på mig ett par mjukisbyxor o en tjocktröja. Rotade i stora lådan länge innan jag bestämde vilken sjal jag skulle ha. Knöt promenadskorna o låste upp dörren. Tog med soppåsen o låste efter mig när jag gick. När jag kastat soporna tvekade jag. "vågar jag gå själv?" "KAN jag gå själv?" Plötsligt gick jag bara. Jag tog upp telefonen o skickade sms till min BS A. Ifall jag skulle behöva ringa henne senare.

Gick hela vägen runt dammen o tillbaka. Det tog max 30 min men jag hann tänka massor. Tryckte undan tårar, var jätte arg, rädd, ville bara vara hemma igen. Så tänkte jag också att vad härligt det är med hösten o alla löv som prasslar under skorna. Det doftar så gott om hösten. O färgerna!

A ringde mig senare o vi gjorde en utvärdering. Så bestämde vi att jag ska prova att gå på promenad själv imorn igen.

Snart kommer min psykolog hit en sista gång. Jag funderar på att träffa henne ute. Bara för att prova att gå ut igen.

Jag har sovit fruktansvärt dåligt inatt. Kastade mig ur sängen klockan åtta. Då hade mina alarm ringt i två timmar. Varför jag ska gå upp klockan sex på en lördag? Ändra mina rutiner. Prova olika möjligheter för att se vad som gynnar mig i längden.

Kom upp iallafall. Mer eller mindre. Höll på att svimma i köket. Allt svartnade o det snurrade fort fort i huvudet. Jag fick hålla i dörrkarmen för att inte ramla ihop till en hög på golvet. Kokade tevatten. Satte mig vid datorn. Kollade bloggarna o bytte till musik med mer fart för att vakna till liv. Alldeles nyligen slog det mig. Att idag kommer pappa. HELVETE!!! Magen vred sig, jag ville spy.

Snart är teet uppdrucket. Då ska jag hälla i mig en halvliter vatten. Sen måste jag väl släpa in mig i duschen o tvinga mig att göra mig redo för att träffa pappa. Jag vill inte. Inte en enda del av mig vill. Hoppas jag kan ljuga att jag inte kan stanna så länge. Jag är sämst på att ljuga. Jag kommer aldrig klara det. Helvete. Jag vill inte. Kan jag inte hoppa från balkongen o råka dö istället?

Gråter, äter, sover. Vaknar. Äter, gråter, sover.

Min bs hämtade mig halv tio. Han frågade om det var bättre än igår. Jag sa nej. Vi åkte omkring planlöst i bilen. Jag pratade lite. Han frustade till när jag sa att jag inte vill leva mer. Att jag är värdelös. På nåt vis var det så sött, när han med sin dialekt sa "Det är du verkligen inte!" Gah, jag bara älskar dialekter o hans är alldeles underbar. Vet inte vad det är för nån. Smålänska kanske... Iallafall åkte vi runt o så hamnade vi i rondellen mot coop o maxi. Jag frågade om vi kunde svänga in på maxi så jag kunde få köpa en cola light. Det gick bra såklart. Note to self: Köp inte cola light. Pepsi max är godare.

Han släppte av mig på socialpsykiatrin o önskade mig en bra dag. Det sög så fruktansvärt att bli lämnad idag. Jag ville hem igen. Vara ifred. De spelade kort, frågade om jag ville va med. Det ville jag inte. Hämtade en kopp kaffe, bläddrade i tidningen. Började sticka. Vet inte va det ska bli. Säkert ingenting. Ville bara göra av fingrarna nånstans. Massa jävla oror o ångest hela tiden.

Blev hämtad igen klockan ett. Träffade en vän. Gick o handlade. Lagade mat, åt alldeles för mycket. La mig mellan 17 o 19.

Jag tog en tablett för en halvtimme sen. Än har det inte hänt nåt, så jag hinner borsta tänderna iallafall. På med meditationsmusik nu igen.

Hoppas på en bättre morgondag

Ja jävlar va ledsen jag var igår. Satt på socialpsykiatrin o grät. Varje gång jag trodde jag lyckats svälja tårarna kom de tillbaka. De rann nerför mina kinder o lamdade i sjalen. En personal kom o satte sig brevid mig o tog på min arm. Frågade om jag ville gå undan o prata lite. Det ville jag inte. Inte för jag ville sitta där, bland alla andra, o gråta. Ville bara inte prata. Klockan var några minuter i ett när min ena bs kom. Han sa att han inte kommer köra hem mig utan en annan gör det, för det är inlagt på hennes schema. Jaha!?! Jag ville bara hem. Jag tyckte han var dum. Kvinnan som skulle köra hem mig kom ganska snart så det var inte hela världen, men jag hade hellre åkt med min bs, eftersom det är dem jag pratar mest med. Jag pratade knappt med kvinnan. Hon frågade lite hur schemat är o så. Hon ska hämta mig idag egentligen men jag har morgonmöte så hon behöver inte det idag.

Jag hann bara komma hem o snurra runt innan det var dags att skynda till busshållplatsen o möta upp psykologen. Det gick bättre än förra gången. Inte lika mycket oro. Kanske för att jag redan var full med känslor.

Vi kom hem till mig. Pratade om stormötet o hon undrade vad jag tyckte om det. Sen pratade vi om sånt jag ska öva på. Jag sa att jag inte vill göra nåt under veckan.

"Varför vill du inte det?"

"Pallar inte"

"Varför?"

Gråter. Vänder bort huvudet.

"Orkar inte mer. Allt är skit. Pappa ringde igår. Han kommer hit på lördag. Jag pallar inte!"

Hon pratade lite om det, försökte förstå.

Plötsligt satt jag där, tårarna sprutade o jag nästan skrek allt jag tycker om allt.

När hon gått satte jag mig vid datorn. Började spela musik. Helt förstörd kände jag mig. Ögonen värkte. Tårarna kom emellanåt. Jag gick ut i köket. Hämtade en måltidsersättningsbar. Åt den. Gick ut i köket o åt upp ett halvt paket kakor, en skål bananchips, en kanna kaffe, 6 finn crisp, en skål soppa... Vet inte om jag fick i mig nåt mer. Minns inte. Efteråt var jag varken mätt eller hungrig. Kände mig bara tom. Allt kändes meningslöst o jag ville ingenting.

Klockan åtta svalde jag några Imovane o startade meditationsmusik. Borstade tänderna, släckte alla lampor, kollade så det var låst o avstängt överallt. Hämtade ett extra täcke. Kröp ner i sängen o somnade ganska snart.

Jag vaknade halv sex imorse. Är trött. Är alltid trött. Bara sex dar kvar till jag får börja med nya medicinen. Hoppas jag blir mer stabil, o pigg.