Bullarna blev jätte fina, bakade med kärlek :P Har inte smakat dem men de är förmodligen jätte goda. ;)

Jag har inte alls sovit bra inatt. Det började med att jag la mig o försökte somna fast jag visste att min bff var arg på mig. När jag väl somnat levde katten rövare. Han startade teven o rev ner diverse saker från skrivbordet och startade min dator och trampade runt på tangentbordet och rejsade runt med sina leksaker som har plingor på. Jag plockade undan, stängde av datorn och teven. Han gav sig inte. Till slut vaknade R o fyllde på matskålen. Då blev han lugnare - för stunden. R va snäll, han gick upp så jag fick sova. Tänk att en katt är som en bebis. Usch. Men katter är iallafall söta. Hur som helst så vaknade jag vid sju av att katten satte klorna i mina fötter.

Jag kunde knappt få ner tabletterna idag. Har ingen Saliv så de fastnade i halsen.. :S

Borde ringa tandläkaren nästa vecka. Så kanske jag kan få mer flourtabletter på recept.

Ja ne men vi hörs.

Min boendestödjare hämtade mig strax efter ett. Hon hade glömt att ta med papprena vi skulle göra uppföljning på, men det gjorde ingenting för vi skulle ändå åka till Socialpsykiatrin. Vi snodde åt oss det Rosa rummet som har så sjukt snygga stolar!! Det gick fort att fylla i hur det går med mig. Vi valde att ta bort bussträningen eftersom vi ite börjat med det än för jag ska träna på så mycket annat och det tar tid att bli säker i olika miljöer så, ja, det är helt enkelt inte aktuellt.

När vi var klara med pappersarbetet frågade hon om jag kunde gå in på Solsidan själv så skulle hon komma med ett nytt schema till mig om några minuter. Jag var på bra humör och kände mig helt okej med byggnaden och lokalerna så jag stegade in där. Såg att det var fullt med folk. Blev helt förstörd. Kände mig jätte obekväm och ville inget hellre än att vända på klacken och springa ut genom dörren, men istället svalde jag och hälsade på människorna jag mötte innan jag hittade en stol att sätta mig på. Log och hälsade på gänget som jag satte mig nära. De var jätte rara och hälsade och presenterade sig och verkade faktiskt vilja prata med mig! Jag var bara så rädd och kände mig så liten och så otrygg. Svalde tårar. Stirrade ner i mitt knä och hoppades att ingen skulle lägga märke till mig. En man som pratat med mig sen jag kom dit första gången, såg mig och frågade om jag inte skulle ha kaffe. Jag sa att jag väntar lite. Jag kunde inte förmå mig till nånting.

Min hemstödjare kom med schemat och jag tror hon såg att jag tyckte det var jobbigt för hon frågade om jag ville att hon skulle vara kvar en stund men jag sa att det är okej. Jag passade på att ta en kopp kaffe när hon kom, sen klarade jag mig själv. Jag försökte intala mig själv att jag såg upptagen ut med min enorma kopp kaffe. Jag tror inte nån gick på det, men det kändes lite bättre. Jag ville iallafall inte springa hem!   

Det känns nästan som ett bakslag att jag reagerade så igår. Jag har ju varit så himla duktig och börjat prata med människor jag inte känner. Det kanske bara var chocken över hur många som var där. Jag har aldrig varit bekväm i stora folksamlingar.

Ja, det var väl det.

Han har ringt mig tre gånger o jag har ignorerat hans samtal lika många gånger. Jag har sagt till honom att jag lägger mig tidigt (iofs inte rinktigt så längre, men det är inte ball o få samtal efter 23 på kvällen iaf!!) ändå ringde han mig tjugo i två inatt. Känns skit att dissa så, jag får ont i magen. Men jag pallar inte, vill inte prata i telefon. Speciellt inte om hur jag mår, eller hur han mår. Vi är inte bra för varandra. Jag försöker alltid vara så jävla bäst när jag pratar med honom, o ta hand om honom o så. Det är fel, men det blev så när han visade hur svag han är. Då blev jag stark. För balansen. Vi hade en brejk när vi inte pratade alls. Så började det igen för några månader sen. Det funade jätte bra! Jag berättade om min ångest o hur jag känner mig kass för att jag inte ens klarar att åka buss längre. ÄNDÅ ringer han o mejlar o smsar om att han vill att jag ska åka o hälsa på. Seriöst?! Jag trodde han förstod mig, att han lyssnade på mig när jag berättade sanningen. Jag förstår intre hur han kan tro att jag är kapabel att åka tåg om jag inte kan åka buss...

Så har jag grubblat massor på ett annat samtal jag hade. Ett som fick mig att stänga av mig lite. Försöka att inte längre öppna mig om hur jag mår, för om du inte lyssnar så gör väl ingen det? Om du inte fattar, eller inte bryr dig så gör ingen annan det heller. Eller?

Jag känner mig hopplös.

Jag chansade o googlade efter en blogg som handlar om ångest o social fobi o annat sånt som jag lever i, för när man väl är där så känner man sig ensam. Hittade en! Hon skriver utförligt. Jag känner igen mig i mycket utav det hon beskriver. Känns skönt o veta att jag inte är helt ensam om att vara "knäpp"- Men det där med att det blir bättre, det vet jag inte om jag törs tro på.

Den där kvinnan jag träffat några gånger, frågade mig hur jag ser mig själv om några år, när jag kommit ur det här o så. Jag sa att det är helt tomt. Det finns ingenting där. Då sa hon att jag ville ju iaf skaffa en katt. Så då kom jag på att om jag nu skaffar en katt (men de hårar ju så förbannat så det vet jag inte) måste jag skaffa en större lägenhet för man kan inte bo trångt om man är två. En katt förtjänar att ha mycket utrymme o en stor klätterställning o så vidare. Så jag vet inte. En katt o en större lägenhet. Är det min framtid? Kul. Jätte kul.

Det här med att leva, det är ingenting för mig. Jag känner mig mest i vägen.

Idag har allting varit extra jobbigt. Jag ville inte kliva ur sängen, men jag får ångest om jag "sover bort" hela dagen, så jag klev upp halv nio.

Min vän var tvungen att åka iväg en stund så jag blev ensam med mina tankar. Det ville jag inte alls vara med om!! Så jag började plocka med gammal reklam o andra papper och drog fram dammsugaren o vek in tvätten och diskade o skurade spisen o bäddade sängen o kokade kaffe tills han kom tillbaka. Han blev positivt överraskad över att jag städat o gjort fint i hans lägenhet, sen frågade han om jag varit mycket rastlös. Jag svarade med att jag vet att det är gött att komma hem till ett rent o snyggt hem så jag ville ge honom det, fast han hade nog rätt.

Jag har ätit mediciner mot depressionen i tio dagar nu. Det var rätt okej förut, det kändes inget speciellt så sätt. Nu känner jag mig tom. Svårt att beskriva... Jag har som ett svart hål i magen som gör ont. Jag kan hitta mig själv sittandes i fåtöljen stirrandes in i dataskärmen men jag vet inte vad jag gjort den senaste tiden. Ändå gör det så himla ont. Det gör ont att tänka, att leva. Jag fattar att det är nu jag ska kämpa, men jag kommer på mig själv med att undra vad jag kämpar för.

Imorgon ska jag ringa till en kvinna jag träffat några gånger. Jag fick helgen på mig till att komma på vad jag vill ha hjälp med. Jag vet att jag vill "bli normal" men hur vill jag ha hjälp?! Det är faktiskt en jätte svår fråga att svara på.

Nej nu skiter jag i det verkliga livet o hoppar in på spelet istället.