Jag vet inte hur jag ska kunna orka fortsätta leva ett miserabelt liv. Jag känner ingen lycka i nåt. Ingenting har nån mening. Jag är en idiot som önskar att mina föräldrar ska älska mig. Den tiden är förbi. Fyfan va jag låter som min patetiska pappa, men vad kan förväntas med sådana gener?

Medicinerna funkar inte. Jag vill fortfarande dö. Jag önskar jag inte va så rastlös, då kunde jag iaf få sova bort dagarna.

Borde gå till bolaget. Så kan jag få bli lite full.

Bet av en tand igår. Bokat tid till tandläkaren. Lär svida i plånboken.

Har Simpsons-maraton i väntan på att Internet kommer. Tar för jävla lång tid.

Jag är rädd för allt utanför dörren. Allt kan vara farligt o skada mig. Idag hände en så sjuk grej så jag visste inte va jag skulle göra. Var på väg hem till min vän. På vägen möter jag två flickor i kanske tio års åldern. De säger nåt men jag hör såklart inte, har fullt upp med att gå hem till vännen. Ena flickan ropar på mig, varpå jag vänder mig om trevlig som jag är. Hon undrade om jag hörde va den andra flickan sagt. Jag svarade nej, helt oförstående till vad jag har med deras samtal att göra. Då säger flicka 2 med en ironisk o nedlåtande röst att hon tyckte jag va fin. Flicka 1 säger högt att nej så va det inte för flicka 2 sa att jag va en jävla fitta.
För er kanske det inte låter som nåt att överhuvudtaget lägga energi på men för mig va det helt enormt. Hemskt. Jag blev ledsen. Kanske inte just för själva fittan biten, hon kunde kallat mig för vad som helst o det hade kvittat. Nu vet jag att jag inte är osynlig. Folk ser mig, förmodligen allt jag gör. De ser säkert när jag får ångest o mår dåligt också. Jag vill inte gå ut mer. Jag vill inte att nån ska lägga märke till mig. Helvete. Nu undrar jag än mer om alla skratt när man passerat folk varit riktade till mig. De tycker jag är ful, fet o hemsk. De hatar mig. De tycker jag är dum i huvudet. De tycker jag ska svälta mig. De ser mig som en börda i samhället. Så måste det va.

Jag orkar inte, det är inte roligt längre.

Jag ville bara bli älskad av de viktigaste personerna i världen. Nu kvittar allt.

Jag har inget emot tabletter, det är ett enkelt sätt att dämpa det värsta. Fast jag vill inte ta piller för ofta. Vill inte att hjärnan ska tro att jag inte kan leva utan piller. Så igår tog jag ingen imovane. Det resulterade i att jag vände o vred mig i sängen i flera timmar. Sov varken mycket eller bra. Vet inte om det är ett bra sätt. Sova bör man, gärna en hel natt. Får se hur det blir framöver.

Jag ville avboka mötet med C idag. Kände inte alls för att göra nåt, men hon hämtade mig ändå. Vi åkte till dollarstore. Jag hittade inte allt jag ville ha (bl.a. tallrikar) men kom hem med en del bra grejer!
Är galet nöjd med tavlan jag köpte! Passar så mycket bättre än den förra jag hade på väggen.

Ska försöka göra mig klar för sängen. Svårt att motivera sig. Jag vill inte va själv. Det är läskigt. Jag får för mig saker o är rädd för monster under sängen. Köpa vakthund?

Jag tog en imovane innan jag la mig. Den hjälpte inte alls. Vände o vred mig i sängen i flera timmar. Lyssnade på ljud från de andra lägenheterna. Fick för mig att dörrklockan skulle ringa. Att nån otäck typ skulle stå utanför. Ibland tyckte jag att jag hörde att nån klättrade på min balkong. Måste ha varit ett jävla trauma eftersom jag fortfarande mår dåligt av det.

Lyckades iaf somna! Vaknade nån gång innan första alarmet ringde. Gick upp, satte på vattenkokaren, valde tesort, hällde upp fil o musli i en skål o åt frukost i soffan. Med tända doftljus. Helt okej morgon. Fast jag va galet trött. Ringde o väckte R. Nu är jag över på kaffe.

Tror jag flyttar hem datorn på måndag. Måste fixa Internet först.

Klart jag har det jävligt kämpigt med att flytta hem igen men jag klarar det hundra gånger bättre än jag trodde!

Bar hem ännu mer saker. Stannade kvar i min lägenhet. Plockade in grejer, försöker styra upp bland oredan. Det har varit jobbigt. Glömde att äta, blev akuttrött. Satte mig i soffan med en yoghurt. Sen orkade jag inte göra mer. Får försöka imorn igen.

Är ledsen. Försöker att inte tänka. Har kämpat för att inte skada mig. Hetsade i mig yoghurtgodisar. Fick sockerkick.

Ska leta fram min tandborste o tandkräm, dags att försöka sova. Själv. Första gången på ett halvår. Fy fan.

Allt känns bara så meningslöst. Noll livsglädje.

Hela dagen har varit skum. Vet inte hur jag ska förklara.. Jag gör saker, precis som vanligt, samtidigt spelas en rad olika scener upp i huvudet. Det är mest händelser ur mitt liv som jag glömt/förträngt. Verkligheten o de här drömmarna (?) blandas ihop till en gegga som gör att jag inte känner att jag har kontroll. Det var värst när jag lagade mat. Jag var liksom inte där o plötsligt va maten klar. Det gick att äta men det kändes bra märkligt.

Jag har packat ihop mer saker. Jag hade visst tagit hit mer än jag visste. I morse tänkte jag att inatt ska jag sova hemma, men nu under dagen känner jag inte riktigt så. Vi får se framåt sängdags.

När vi städade idag hittade R massa pengar som vi inte visste om, så ikväll blir det hämtmat. Gött mos!