Jag är rädd för allt utanför dörren. Allt kan vara farligt o skada mig. Idag hände en så sjuk grej så jag visste inte va jag skulle göra. Var på väg hem till min vän. På vägen möter jag två flickor i kanske tio års åldern. De säger nåt men jag hör såklart inte, har fullt upp med att gå hem till vännen. Ena flickan ropar på mig, varpå jag vänder mig om trevlig som jag är. Hon undrade om jag hörde va den andra flickan sagt. Jag svarade nej, helt oförstående till vad jag har med deras samtal att göra. Då säger flicka 2 med en ironisk o nedlåtande röst att hon tyckte jag va fin. Flicka 1 säger högt att nej så va det inte för flicka 2 sa att jag va en jävla fitta.
För er kanske det inte låter som nåt att överhuvudtaget lägga energi på men för mig va det helt enormt. Hemskt. Jag blev ledsen. Kanske inte just för själva fittan biten, hon kunde kallat mig för vad som helst o det hade kvittat. Nu vet jag att jag inte är osynlig. Folk ser mig, förmodligen allt jag gör. De ser säkert när jag får ångest o mår dåligt också. Jag vill inte gå ut mer. Jag vill inte att nån ska lägga märke till mig. Helvete. Nu undrar jag än mer om alla skratt när man passerat folk varit riktade till mig. De tycker jag är ful, fet o hemsk. De hatar mig. De tycker jag är dum i huvudet. De tycker jag ska svälta mig. De ser mig som en börda i samhället. Så måste det va.

Jag orkar inte, det är inte roligt längre.

Jag ville bara bli älskad av de viktigaste personerna i världen. Nu kvittar allt.