Psykologen blev överlycklig över att jag bor i min lägenhet igen o att jag dessutom gör det själv. Min soc tant blev också glad över att höra det iofs. Så nu är det dags för nya exponeringar o eftersom jag fortf vägrar buss så ska jag gå till affären själv. Hon följde mig halvvägs. Det värsta var att gå till o från affären, väl där är det lugnt, eftersom jag vet var allt finns o jag känner till all personal. Hade tur som handlade när det var i princip folktomt. En före i kön. Hehe. Inte mycket till exponering kanske, men vägen dit alltså... jag har en lång väg att gå känns det som. Jag vågar inte gå ut själv. Utan att nån vet. För kanske händer det nåt. Det är knäppt, för jag är rädd för att bli rånad, mördad, hånad eller våldtagen... men jag har ändå dödslängtan. Jag förstår inte.

Förresten hatar jag allt med mig. Hela min personlighet är dum. Jag är rädd för att misslyckas, för att vara en börda o för att folk ska se mig. Jag är rädd för skrik o bråk, för att konfrontera eller att bli konfronterad. Jag är rädd för att älska, för det kanske inte är besvarat o jag vill inte bli besviken.

Jag tycker om A väldigt mycket. Men det pratar jag inte med henne om. Hon kanske försvinner då. Eller blir annorlunda mot mig. Det vill jag inte. Jag vill ha det som det är.

Idag åkte jag till soc för att lämna in papper. Inte för att lämna in räkningar utan för att jag fått en ny handläggare på soc o då måste man fylla i samma papper som man gjorde första gången man sökte bidrag.

När jag kom hem drog jag fram dammsugaren o så dammade jag av hyllorna. Nu sitter jag i soffan med en kopp te o tittar på Simpsons. Är i slutet av säsong 2 nu. :P

Från lägenheten bredvid, där det bor två grabbar som aldrig städar sitt kök o ännu inte satt upp varken persienner eller gardiner så man ser skiten i köket, hör man hjärtslag. Undrar om de spelar nåt läskigt spel? Säkert med zombier. Haha.

Nån spelar "because i got high"... yeay...