Det gör så fruktansvärt ont inom mig. Jag kan inte peka ut var det gör ont, jag bara känner att det gör ont.

Jag är arg på allt. Nja, kanske inte riktigt allt, det är bara lättare att dra till med det när man inte riktigt vill känna efter. Fast jag vet att jag är arg på mamma och pappa, fast kanske mest på mig själv. Jag blir arg för att jag sitter och mår dåligt över skit som hänt för länge sen. Det var då, nu är nu. Jag är vuxen. Jag borde veta bättre. Ingenting blir bättre över att älta gammal skit.

Ändå kan jag inte släppa det. Det gör ont. Jag bubblar över inuti. Så mycket så jag vill skrika allt jag tänker. Men det får jag bara inte göra. Aldrig mer. Vill inte öppna upp de dörrarna igen. Det är tillräckligt snurrigt allting.

Jag kan inte längre trösta med mat. Jag har försökt men det räcker inte till. Jag kan äta från morgon till kväll, non-stop, utan att må det minsta bättre. Snarare sämre, eftersom jag hatar att vara fet, ful och äcklig. För att inte tala om värdelös. Jag har börjat slå mig i huvudet och nypa mig i fettet på magen. Det hjälper ibland. Kanske inte det ultimata liksom. Vet bara inte vart jag ska ta vägen när jag mår så där dåligt..

A ringde mig idag. Jag har skickat sms till henne under helgen. Var tvungen att skriva att det var skit. Så hon ringde.. Hon sa i princip att hon inte kan hjälpa mig och att jag bör be psykologen om hjälp för det är lättare för henne att hjälpa mig. Jag träffade min psykolog idag. Det är så störigt, att jag inte kan använda tiden med henne till samtal just nu bara för jag ska ta mig ur isoleringen och det är det vi ska jobba med nu.

Var sak har sin tid, eller vad säger man?

Jag orkar inte mer.

Jag är trött på att vara arg och ledsen.