Jag vet inte hur det kom sig, fick bara för mig att nu ska jag ringa o prata med mamma, för hon ringer ju inte mig..

Hann väl prata ett par minuter innan tårarna sprutade o jag började hyperventilera. Mamma är en väldigt lugn person som snällt väntar tills man börjar prata igen. Jag frustade mest.

Berättade att jag inte mår bättre o känner mig ensam o oälskad. Ingen bryr sig om mig osv.

Mamma sa att hon bryr sig ju o mina vänner också.

Varför kunde jag inte säga till henne att det inte alls känns som att hon bryr sig o älskar mig, för om hon gjorde det borde hon höra av sig. Kolla att jag lever, speciellt eftersom hon vet att jag mår dåligt.

Får dimsyn pga alla tårar som trängs i ögonen. Orkar inte gråta mer, men känner hur hela kroppen spänns o jag vill skrika ut all ångest.

Jag vill inte leva så här!