Jag önskar jag kunde ha sovit bort den här dagen....

Först och främst ville inte min kropp stiga upp imorse. Det berodde alldeles säkert på att Mirtazapinen aldrig kickade in igår kväll.

Jag åt frukost, massa kakor o drack några koppar kaffe. Så ringde telefonen. Ett nummer jag inte känner igen. Svarar... Det är en vikarie som undrar om det är okej att jag träffar henne idag. Fan fan fan, jag som behövde min ordinarie hemstödjare idag, men okej bara för att jag vet att jag måste bryta isoleringen så går jag med på att ses.
Hon pratar massor i bilen o jag försöker verkligen va social jag också. Skrattar o pratar. Försöker vara "normal". När vi kommer fram till socialpsykiatrin möts jag upp av ingen mindre än min hemstödjare!!!! Wtf?! Hon pratar men jag minns inte om vad. Jag blev så chockad, jag trodde hon var sjuk. Jag har aldrig fått vikarie om de varit på plats. Jag blev så ledsen. Tycker hon inte om mig? Nej det gör hon säkert inte. Hon ser mig bara som ett jobb. Nåt man kan byta mellan kollegor. Ja men va bra, om det ska va på det viset kan ni lika bra skriva ut mig därifrån. Jävla svek. Det är just sånt här jag inte klarar av.

Satt hos min bästa vän o grät tills ögonen var svullna. Jag satte mig i badrummet o dunkade nävarna i huvudet o hyperventilerade. Panik. Ångest.

Jag håller på att bli galen. Jag orkar inte mer. Jag vill inte leva mer. Jag vill inte. Jag vill inte.

Jag smsade mamma imorse. Jag frågade henne hur det går för henne att hitta en bra lägenhet o om hon hört nåt från jobben hon sökt. Jag frågade för att jag verkligen bryr mig, för att jag vill veta hur det går för mamma. Jag vill ta del av hennes liv. Fick ett sms av henne för nån timma sen. Jag blev så ledsen så jag började gråta igen. Hon svarade på det jag frågat o sen skrev hon "hoppas det är bra med dig, hjärtat". Hon har knappt alls frågat nåt om vad jag gör om dagarna, vilka mediciner jag tar, hur det går med psyk o socialpsykiatrin o om jag blivit av med några problem... Jag tror inte att hon är intresserad. Jag tror verkligen inte det. Hon bryr sig inte. Jag kunde lika bra vara död.

Varken mamma eller pappa finns där känslomässigt. Ingen verkar förstå att det var kärlek jag behövde. Jag struntar i alla pengar i världen, bara mina föräldrar sett o bekräftat mig när jag var barn. Eller nu. Nu passar också bra. Visa att ni bryr er. Eller, ja... Pappa kan ju dra nånstans för han vill tydligen inte ha mig eftersom jag inte blev som han hade velat... Men mamma!! Mamma kom o ge mig kärlek. Visa att du bryr dig.  Snälla?!

De skulle inte ens märka om jag dog.

Jag blir galen! Orkar inte mer.
Mår så dåligt, vill dö. Vill skada mig. Känner inte att jag förtjänar att må bra o att va glad. Gråter över gammalt. Sånt som aldrig slutar göra ont. Äter tills jag är alldeles svullen o hård. Tills magmunnen inte kan stänga sig längre o magsyra o matrester letar sig upp till munnen. Jag kan inte lägga mig o spy. Jag får istället matkoma. Ligger tills jag kan sitta, sitter tills jag kan stå. Sen äter jag igen. Blir ledsen över hur illa jag behandlar mig själv samtidigt som jag skrattar åt det o tycker att jag inte förtjänar annat. Jag är smuts o ska därför behandlas så.

Jag har blivit som två personer. En som vill bli frisk o må bra o en som vill att jag ska må så dåligt som möjligt o helst av allt bara dö.

Jag orkar inte hantera det här.

Ska träffa min hemstödjare idag. Ska försöka berätta vad som händer.