Dålig dag. Jag ville inte upp ur sängen imorse, så illa var det. Ändå släpade jag mig därifrån. Satt vid datorn lite. Såg lite bös på golvet så jag var tvungen att dammsuga. Mitt i dammsugandet kom jag på att jag skulle vika in tvätten o när jag höll på med det kom jag på att jag ska byta sängkläder o då såg jag att nattuksbordet var dammigt så jag var ju tvnungen att torka av det. Vek in tvätten. Bäddade noga. Fluffade kuddarna. Slätade ut lakanet med handen. Blev arg på dammet så jag dammsög mer. Torkade bordet. Diskade. Kollade på Solsidan o åt lite blåbärsyoghurt. Drack te.

Diskade. Fixade skurvatten. Citronsåpa o lite yes i. Moppade golven. Hällde ut skurvattnet. Polerade kranen i badrummet. Plockade ur töjningarna o ställde mig i duschen.

Spelade musik högt högt högt. Jag var arg o stressad. Skulle jag försöka handla innan jag möter psykologen?

Jag hinner inte! Jag törs inte! Jag orkar inte bry mig, jag kan lika bra leva så här. Arg arg arg.

Drog på mig strumpbyxor o en stor stickad tröja. Speglade mig. NEJ!! Jag går inte ut så! Jävla fetto!! Av med kläderna. Svälja tårarna. På med största luvtröjan o ett par mjukisar. Speglade mig. Konstaterade att jag var lika fet som innan, men med mjukisar känns det inte så.

Letade fram lite pengar. "Jag ska köpa banan!" tänkte jag. Gott med banan!

Usch va mycket folk det var ute!! Alla tittar på mig!! Jag skyndade mig till affären. "Jag kommer inte hinna!!" tänkte jag när jag såg den långa kön. Kastade ner några äpplen i en påse o hämtade en Pepsi Max o ställde mig i kön.

När jag kom ut ur affären klev min psykolog ur bussen. Jag skämdes lite (mycket) för att jag valt att handla istället för att vänta vid hållplatsen som jag lovat. Men handla är också svårt så för min del kvittar det egentligen.

Vi pratade mycket om nästa veckas möte o sånt. Jag var ledsen. Sa att jag mår sämre nu, att jag inte ens vill kliva ur sängen på mornarna o att jag aldrig är trött på kvällen men vill sova hela dagen o att ingenting passar. Jag har ingen lust. Jag vill inte leva. Hon lyssnade inte. Hon läste inte mellan raderna. Hon pratade bara om annat som jag inte alls tyckte passade in på mig just nu. Hon är svår min psykolog. Vi förstår aldrig varann.

Det gör så ont i mig. Jag vill göra nåt. Lätta på trycket. Finns ingen som lyssnar, ingen jag vill prata med heller. Vad finns då kvar? Snart kan jag ta nattpillren. Kanske jag får sova bort den värsta ångesten..

Är dödstrött hela dagen och på kvällen, när det är dags att göra sig klar för sängen, då är jag vaken. Pigg pigg pigg.

Jag har precis svalt min andra Imovane. Jag blir inte ens påverkad av dem längre. Det är märkligt hur fort man vänjer sig vid dem. Fast om jag låtsas att jag känner mig trött, ni vet, om jag verkligen känner efter, Då kanske jag kan somna.

Jag kanske inte vill sova för jag inte vill drömma. Men nu tar jag ju inte Mirtazapin längre så jag borde inte drömma mardrömmar längre. Men jag ser ändå svarta skuggor när jag är vaken. Jag är fortfarande arg arg arg.

Dumma skit försvinn ur min kropp.

Ska gå o lägga mig. Uppmuntra kroppen att vila.

A är ju ledig, o idag hade jag en tid. Det va meningen att en vikarie skulle ringa idag men.. Det gör inget för jag umgicks med en vän halva dagen. Mobilen plingade när det var dags att gå hem o tvätta.

Imorgon kommer psykologen hit. Jag skäms över att jag inte gått o handlat själv. Det börjar bli ett jävla tjat det här. Ändå förmår jag mig inte att kliva utanför dörren o iväg till affären. För jag har redan en bild över hur hemskt det konmer va. Orkar inte med mig o min hjärna.