Jag började föra anteckningar över min motion för åtta (imorgon nio) veckor sen. Det gick ganska bra i början, jag var ute och gick varje dag och körde på crosstrainer och tränade med hantlar och hade även lite hopp-och-skutt hemma. Jag gjorde minst en grej om dagen. Så föll allt. Ingenting dög och jag fick ingen motivation till att ta på mig mina promenadskor, ej heller lyfta hantlarna trots att de bara var en meter ifrån mig. Jag gav upp det där, tyckte att jag duger ändå inte så jag kan lika bra skita i det. Åt onyttigt och oregelbundet. Slutade med frukost och åt efter klockan sju på kvällen. Jag gjorde allt jag bestämt mig för att inte göra.

Tre ohälsosamma veckor har gått och nu på kvällen fick jag ett infall mitt i rastlösheten att lyfta hantlarna. Därefter dansade jag runt i lägenheten tills jag blev varm. Jag vet inte vad som fick mig att vilja göra det men jag är ändå glad att jag gjorde det. Nu har jag vägt och mätt mig och jämfört med resultaten från när jag senast var aktiv och jag har gått upp (förväntade mig inget annat) 1,7kg. Det är inte hela världen. Klart jag tycker det är tråkigt, fast det är väl det att jag slutade motionera som gör mest ont. Att jag gav upp. Jag gör alltid så, med allt. Allt eller inget. Svart eller vitt. Fint eller fult. Tjockt eller smalt. Ja, ni fattar vad jag menar.

Så nu ska jag försöka igen. Jag kanske inte kommer orka eller vilja köra nåt varje dag men jag ska försöka, för det är när jag har paus på en dag som det oftast faller. Jag vet att jag inte kommer att bli nöjd med min kropp innan sommaren tar slut men kanske kommer jag vara nöjd över det jag tar mig för att göra. Många bäckar små, så måste jag försöka tänka. Och, bara för att jag dricker mig sketfull en dag och äter pizza dagen därpå betyder inte det att jag är en dålig människa som ska ge upp att gå ner i vikt, snarare tvärtom. Det ska jag tänka på!