Antingen vet jag inte hur det är att vara kär eller så är ingen tillräckligt bra för mig. Jag hittar bara fel i allt. Det börjar med att jag accepterar allt jag egentligen inte tycker om, för i början är kramar och kyssar det enda som spelar roll. Fast när det som var spännande och mysigt lagt sig, då finns ingenting där.

Vad är det för fel? Är det inte meningen att jag ska leva med någon? Jag menar inte att jag vill ha någon nu, för nu är helt fel tid, jag trivs grymt bra som fri. Men liksom, sen då? Ska jag vara singel resten av mitt liv? Är det så det ska vara? Va konstigt. Fast, jag vill ju inte ha ett svensson-liv så det kanske ska va så då. Eller?