Jag klarar inte av förhållanden eftersom det automatiskt ställer krav på mig. Jag klarar inte av att vara ensam för jag kräver uppmärksamhet, beröring och att känna mig behövd och älskad av någon annan. Är det normalt eller är jag den enda som är så? Många utav mina förhållanden har varit utan kärlek, jag har bara velat ha någon nära. Det har gått rätt långt nu. Så långt att jag börjat klänga på en kompis. Det är nog bara en tidsfråga innan hon kommer ledsna på mig. Det här är definitivt ett problem för mig, som min psykolog kommer vilja lyssna på. Hon gillar smaskiga vardagsgrejer. Sånt som kanske inte är helt omöjligt att lösa.

På tal om min uppmärksamhet osv.. Emellanåt när jag kramas med henne så bubblar det i magen. Det blir så ibland, men det är aldrig (?) kärlek och då undrar jag vad det är? Vad är kärlek egentligen och hur vet man att man är kär? Min CM har sagt att det är när man inte vill vara utan en person. När man plötsligt börjar tänka på den och undrar vad denne gör. Kan man vara kär i flera människor samtidigt och isåfall, hur vet man vem man vill leva med då?

Jag är inte alls intresserad av att ingå ett förhållande nu på ett bra tag, speciellt eftersom det är så mycket frågetecken. Hoppas min psykolog är beredd att ge mig en massa terapitimmar till det här.

Måste sova nu så jag kommer iväg till henne imorn. Herrå