Inatt bråkade jag med en vän. Jag blev så trött på hennes bs så jag ställde henne mot väggen, ifrågasatte allt. Hon blev arg och skrek på mig. Hon predikade om gud och att det är därför hon får kraft att göra saker. Jag blev mer irriterad och sa att jag tror inte att den gud hon tror på tycker att man ska leva med en människa man inte längre älskar och redan nu bestämt att man ska lämna så fort barnet blivit vuxen. Jag tror heller inte att hennes gud tycker att man ska ta lån på lån bara för att köpa mer kläder till ett barn som växer och inte behöver ha flera garderober kläder som hon ändå växer ur om ett år. Jag tycker heller inte om att hon snackar så mycket skit om folk, det sa jag till henne. Jävlar vad arg hon blev. Sen sa hon att hon ska be till gud att han ska förlåta min vrede. Då vaknade jag.