Vi fikade idag. Han och jag. Han som jag valde att inte bli "vi" med. Det kändes konstigt men ändå jätte bra. Han var som vanligt, snäll, trevlig, rolig, glad. Jag frågade om jag kunde få en kram innan jag gick. Det fick jag. En varm och mjuk kram, precis som förut. Innan allt blev dumt och konstigt. Varför är han så perfekt och varför vill jag inte ha honom? Okej, perfekt är att ta i för det är ingen. Men bra. Bra för mig. Ändå vill jag bara ha hans vänskap. Hans mjuka kramar. Känner mig kluven. Jag förstår inte.