Jag ska inte klaga, känner mig ganska pigg för att ha sovit så lite. Kokade ägg till frukost. Såna där med brunt skal. Varför smakar de bättre än de med vitt skal? Ytterst märkligt.

Idag ska jag åka o kolla i affärer med en god vän. Jag hoppas att tallrikarna jag spanat på har kommit in nu, annars får jag nog köpa några andra för jag är less på de jag har.

Sjuttioelfte gången jag vaknar nu. Startade ett avsnitt. Roligare o lyssna på nåt annat än tystnaden. Är förresten jätte sugen på hallon. Har i frysen, men kan inte gärna trycka frysta hallon mitt i natten. Nej, det får bli nån annan gång.

Det hade varit trevligt om jag kunde somna om men det verkar inte som det o jag vill inte ta en imovane för då kommer jag va trött hela dagen.

Nej nu ska jag kolla på avsnittet.

Psykologen blev överlycklig över att jag bor i min lägenhet igen o att jag dessutom gör det själv. Min soc tant blev också glad över att höra det iofs. Så nu är det dags för nya exponeringar o eftersom jag fortf vägrar buss så ska jag gå till affären själv. Hon följde mig halvvägs. Det värsta var att gå till o från affären, väl där är det lugnt, eftersom jag vet var allt finns o jag känner till all personal. Hade tur som handlade när det var i princip folktomt. En före i kön. Hehe. Inte mycket till exponering kanske, men vägen dit alltså... jag har en lång väg att gå känns det som. Jag vågar inte gå ut själv. Utan att nån vet. För kanske händer det nåt. Det är knäppt, för jag är rädd för att bli rånad, mördad, hånad eller våldtagen... men jag har ändå dödslängtan. Jag förstår inte.

Förresten hatar jag allt med mig. Hela min personlighet är dum. Jag är rädd för att misslyckas, för att vara en börda o för att folk ska se mig. Jag är rädd för skrik o bråk, för att konfrontera eller att bli konfronterad. Jag är rädd för att älska, för det kanske inte är besvarat o jag vill inte bli besviken.

Jag tycker om A väldigt mycket. Men det pratar jag inte med henne om. Hon kanske försvinner då. Eller blir annorlunda mot mig. Det vill jag inte. Jag vill ha det som det är.

Idag åkte jag till soc för att lämna in papper. Inte för att lämna in räkningar utan för att jag fått en ny handläggare på soc o då måste man fylla i samma papper som man gjorde första gången man sökte bidrag.

När jag kom hem drog jag fram dammsugaren o så dammade jag av hyllorna. Nu sitter jag i soffan med en kopp te o tittar på Simpsons. Är i slutet av säsong 2 nu. :P

Från lägenheten bredvid, där det bor två grabbar som aldrig städar sitt kök o ännu inte satt upp varken persienner eller gardiner så man ser skiten i köket, hör man hjärtslag. Undrar om de spelar nåt läskigt spel? Säkert med zombier. Haha.

Nån spelar "because i got high"... yeay...

Jag vet inte hur jag ska kunna orka fortsätta leva ett miserabelt liv. Jag känner ingen lycka i nåt. Ingenting har nån mening. Jag är en idiot som önskar att mina föräldrar ska älska mig. Den tiden är förbi. Fyfan va jag låter som min patetiska pappa, men vad kan förväntas med sådana gener?

Medicinerna funkar inte. Jag vill fortfarande dö. Jag önskar jag inte va så rastlös, då kunde jag iaf få sova bort dagarna.

Borde gå till bolaget. Så kan jag få bli lite full.

Bet av en tand igår. Bokat tid till tandläkaren. Lär svida i plånboken.

Har Simpsons-maraton i väntan på att Internet kommer. Tar för jävla lång tid.

Jag är rädd för allt utanför dörren. Allt kan vara farligt o skada mig. Idag hände en så sjuk grej så jag visste inte va jag skulle göra. Var på väg hem till min vän. På vägen möter jag två flickor i kanske tio års åldern. De säger nåt men jag hör såklart inte, har fullt upp med att gå hem till vännen. Ena flickan ropar på mig, varpå jag vänder mig om trevlig som jag är. Hon undrade om jag hörde va den andra flickan sagt. Jag svarade nej, helt oförstående till vad jag har med deras samtal att göra. Då säger flicka 2 med en ironisk o nedlåtande röst att hon tyckte jag va fin. Flicka 1 säger högt att nej så va det inte för flicka 2 sa att jag va en jävla fitta.
För er kanske det inte låter som nåt att överhuvudtaget lägga energi på men för mig va det helt enormt. Hemskt. Jag blev ledsen. Kanske inte just för själva fittan biten, hon kunde kallat mig för vad som helst o det hade kvittat. Nu vet jag att jag inte är osynlig. Folk ser mig, förmodligen allt jag gör. De ser säkert när jag får ångest o mår dåligt också. Jag vill inte gå ut mer. Jag vill inte att nån ska lägga märke till mig. Helvete. Nu undrar jag än mer om alla skratt när man passerat folk varit riktade till mig. De tycker jag är ful, fet o hemsk. De hatar mig. De tycker jag är dum i huvudet. De tycker jag ska svälta mig. De ser mig som en börda i samhället. Så måste det va.

Jag orkar inte, det är inte roligt längre.

Jag ville bara bli älskad av de viktigaste personerna i världen. Nu kvittar allt.

Jag har inget emot tabletter, det är ett enkelt sätt att dämpa det värsta. Fast jag vill inte ta piller för ofta. Vill inte att hjärnan ska tro att jag inte kan leva utan piller. Så igår tog jag ingen imovane. Det resulterade i att jag vände o vred mig i sängen i flera timmar. Sov varken mycket eller bra. Vet inte om det är ett bra sätt. Sova bör man, gärna en hel natt. Får se hur det blir framöver.

Jag ville avboka mötet med C idag. Kände inte alls för att göra nåt, men hon hämtade mig ändå. Vi åkte till dollarstore. Jag hittade inte allt jag ville ha (bl.a. tallrikar) men kom hem med en del bra grejer!
Är galet nöjd med tavlan jag köpte! Passar så mycket bättre än den förra jag hade på väggen.

Ska försöka göra mig klar för sängen. Svårt att motivera sig. Jag vill inte va själv. Det är läskigt. Jag får för mig saker o är rädd för monster under sängen. Köpa vakthund?