Vaknade av att telefonen ringde. Det var min kontakt på catch-up som ville veta vad jag tyckte på vissa punkter inför stormötet som hålls i slutet på denna månad. Bland annat ville hon veta om jag tycker det är okej att kvinnan från soc närvarar, vilket jag givetvis godkänner då hon har frågor jag inte kan svara på. Jag ska skriva ner sånt jag tänker på, som varför jag bara blir korttidssjukskriven trots min problematik, om det förväntas att jag ska ut på praktik om tre månader o hur det skulle gå till o vilka kontakter jag kommer få ha kvar. Allt är luddigt för ingen verkar vilja placera mig i något fack så jag har hjälp från alla håll. Det är stort, för jag vet att många står helt utan hjälp. Därför vill jag inte bli av med någon av mina kontakter, alla är ju helt underbara som bryr sig.

Resten av tisdagen spenderade jag med vänner. Först va jag hos M på kaffe o hjälpte till med lite saker på datorn. Sen gick jag o väckte R o vi har kollat på Cable Guy. Den va störd. Lite rolig men mest störd. Men nu har jag sett den iaf.

Hur vet man vem man är? Jag antar att de flesta av er som läser detta tänker att det bara vet man. Jag misslyckades med att komma på vem jag är när jag va tonåring. Jag sminkade mig svart runt ögonen (bara eyeliner o mascara, fanns ingen som kunde lära mig om smink) o klädde mig i de kläder mamma köpte till mig. Jag såg hemsk ut. Ett tag försökte jag bli som alla andra, så jag köpte jazz-byxor (som var inne på den tiden) o marwin-tröjor. Mamma tyckte inte att jag skulle ha äkta buffalos, de var ju ganska dyra, men jag fick platåskor från typ DinSko eller nåt... Jag försökte färga håret blont. Trodde att killarna skulle se mig då. Jag försökte va som alla andra, följa strömmen. Aldrig passade jag in. Aldrig blev jag som dem. Jag var inte bland inne-folket, inte heller med "töntarna". Jag bara... var. Ingenting.

Jag har slutat sminka mig. Använder mascara på typ... julafton. Jag klär mig fortfarande illa. Fast det bekommer mig inte direkt. Jag är rätt bekväm nu. Det är rätt gött med mjukisbyxor o en stor huvtröja. Fast jag vill ändå veta vem jag är. Hon som aldrig vågade blomma ut i tonåren. Hon som bara försökte vara som alla andra. Jag försöker fortfarande vara som o göra som andra, för att det är enklast så. Man har ju plötsligt så mycket gemensamt att de bara måste tycka om mig. Eller?

Jag vet att det inte fungerar att vara sån här, därför vill jag veta, hur man vet vem man är? Hur lär man känna sig själv?

Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om jag ....skitsamma.. Nu ska jag kolla avsnitt.

Godnatt alla fina människor

Jag va uppe o klättrade på diskbänken för att torka rent uppepå hyllorna. Jag gnodde hårt för att allt äckligt flott o damm skulle försvinna. När jag böjde mig för att skölja disktrasan kom en rap från magen. Kräks samlades i min mun. Jag fick panik. Jag hatar att spy!! Spottade i diskhon o sköljde munnen med ljummet vatten länge. Det smakar fortfarande magsyra i munnen.

Klockan sju vaknade jag men tyckte att det vore skönt o dra sig lite. Virade in mig i täcket o la huvudet på en av kuddarna in mot väggen. Kanske slumrade jag till, jag minns inte. Knyckte till med huvudet o visste inte att jag va så nära väggen så jag körde pannan rakt in i betongväggen.

Sen följde de vanliga morgonrutinerna, så som att starta vattenkokaren o välja tesort o hälla upp en skål fil.

Jag funderar på att ringa bvän o be om kaffe o sällskap. Det är ju mycket trevligare än att sitta i ensamheten o glo.

Hoppas ni får en härlig lördag.

Länka gärna era bloggar så jag får läsa om era äventyr. :-)