A ska va ledig nu. Jag får vikarier istället. Jag vet inte vad jag tycker om det. Dessutom sa hon att jag kanske inte får med mig en biståndsbedömare på mötet. Det är väl inte jätte bra då hon har hand om mitt bistånd och vet mest om det.

Imorgon ska jag träffa H. Jag har längtat. Vill lära känna honom bättre så jag kan våga släppa in honom även när det gör ont.

Igår träffade jag en person jag gärna vill lära känna. Verkar så mysig.

Skriver säkert sen. Kram på er!

Nu luktar det marijuana igen. Någon av mina grannar röker, eller odlar hemma. Jag anar bådeoch för det luktar verkligen mycket. Ungefär som att jag håller i en blunt o sniffar på den. Fast det gör jag inte. Det finns inga droger i min lägenhet. Jag vågar inte säga till om det för de trodde mig inte ens om att det luktar surt i köket.

Jag hittar inte på, ska det va så svårt att förstå?!

Öppna ditt luktsinne och dra en redig sniff, jag lovar att du kommer känna samma doft som jag känner.

Det gör så fruktansvärt ont inom mig. Jag kan inte peka ut var det gör ont, jag bara känner att det gör ont.

Jag är arg på allt. Nja, kanske inte riktigt allt, det är bara lättare att dra till med det när man inte riktigt vill känna efter. Fast jag vet att jag är arg på mamma och pappa, fast kanske mest på mig själv. Jag blir arg för att jag sitter och mår dåligt över skit som hänt för länge sen. Det var då, nu är nu. Jag är vuxen. Jag borde veta bättre. Ingenting blir bättre över att älta gammal skit.

Ändå kan jag inte släppa det. Det gör ont. Jag bubblar över inuti. Så mycket så jag vill skrika allt jag tänker. Men det får jag bara inte göra. Aldrig mer. Vill inte öppna upp de dörrarna igen. Det är tillräckligt snurrigt allting.

Jag kan inte längre trösta med mat. Jag har försökt men det räcker inte till. Jag kan äta från morgon till kväll, non-stop, utan att må det minsta bättre. Snarare sämre, eftersom jag hatar att vara fet, ful och äcklig. För att inte tala om värdelös. Jag har börjat slå mig i huvudet och nypa mig i fettet på magen. Det hjälper ibland. Kanske inte det ultimata liksom. Vet bara inte vart jag ska ta vägen när jag mår så där dåligt..

A ringde mig idag. Jag har skickat sms till henne under helgen. Var tvungen att skriva att det var skit. Så hon ringde.. Hon sa i princip att hon inte kan hjälpa mig och att jag bör be psykologen om hjälp för det är lättare för henne att hjälpa mig. Jag träffade min psykolog idag. Det är så störigt, att jag inte kan använda tiden med henne till samtal just nu bara för jag ska ta mig ur isoleringen och det är det vi ska jobba med nu.

Var sak har sin tid, eller vad säger man?

Jag orkar inte mer.

Jag är trött på att vara arg och ledsen.

Jaha, då var det dags igen. Hoppas denna natt inte störs av drömmar. Bara om de handlar om kärlek o rosa fluff. Sånt är mysigt.

Idag träffade jag A för att prata om det som gjorde ont. Nu känns det inte längre för det finns annat som gör mer ont. Det gör ont att det känns som att varken mamma eller pappa bryr sig, för det viktigaste man ska ge sina barn är tid. Har man inte tid att prata med eller smsa sina barn mer än nån gång i halvåret, då kanske man borde fundera på om det var klokt att skaffa barn. Kanske kan man som förälder ändra på sig, men efter 25 år betvivlar jag det. Jag känner mig sviken o ensam o jag blir arg när jag blir ifrågasatt varför jag är sån här mot min pappa. Varför ska jag, barnet, behöva försvara varför jag inte vill prata med min pappa? Är det inte skäl nog? För väljer man att inte prata med en förälder så finns det en anledning. Barn som vuxit upp med en närvarande förälder som visat kärlek o respekt klipper inte kontakten. Jag vill inte försvara mig, för alla har en egen åsikt o syn på saker o ting. Det som är okej för mig är kanske inte okej för andra o vise versa.

Träffade H o T senare. Vi pratade o gick en promenad. Det var härligt med solen som sken. Riktigt varmt idag.

Glömde nästan bort att R började prata med mig när jag gick ut för att vänta på A. Han pratade massor om sig själv. Jag fascineras över hur öppen han är. Det är mysigt tycker jag. Jag vill bara krama om honom o be honom komma över på en kopp te. Men sånt gör inte jag för jag vill inte att han ska tycka att jag är dum i huvudet så jag lyssnar mest på när han pratar o ler mycket. Jag önskade honom en trevlig helg med mycket vila o han blev jätte glad. Så söt kille.

Sova lite kanske..

Jag vaknar mitt i natten av att jag ligger o trycker bakom en smutsig bil på en parkering i ett mörkt område. Jag är inte ensam, jag har min älskade underbara Isa vid min sida. Hon tittar på mig med sina runda stora ögon.

- Jag är rädd, viskar hon.

- Vad är det som händer? frågar jag.

Jag hör ett främmande ljud i skyn. Det är liksom surrande o väsande på samma gång. Så uppenbarar de sig. De är vita med rött sken uppepå. De ser utomjordiska ut där de fluger o snurrar i skyn.

- Vi måste gömma oss. Akta dig för ljuset, viskar Isa.

Hon ålar sig in under en annan bil o jag smyger efter.

De vita flygande farkostarna lyser med stora strålkastare in i gränder o överallt där de far fram. De är ganska små, verkar bara få plats en person i en farkost, men de är lite klumpigt utformade med utanpåliggande landningsben så de får inte plats att åka mellan byggnader utan måste ligga ovanför hustaken. Ändå är skenet från strålkastarna väldigt starkt vilket gör det svårt att göra sig osynlig.

Det patrullerar militärer av något slag på gatorna. De ser läskiga ut, med sina stålhättakängor, kamo-kläder och stora vapen. De har hittat några människor längre bort, jag o Isa ser hur militärerna tvingar in de stackars människorna in i en gränd där de inte ens får be sin sista bön innan de blir skjutna till döds. Isa snyftar tyst.

Vi tar oss från bilarna in i ett köpcentrum. Folk springar som irrande hönor åt alla håll. Ingen litar på någon så de knuffas o fräser åt varandra. Militären har tydligen inte bara kamo-kläder utan lurar omkring i vanliga kläder. Jag fattar inte vad som händer, det är helt främmande för mig. Jag o Isa springer hand i hand längs med väggarna mot hissarna. I ena hissen står en militär. Han ser helt psykopatisk ut, men verkar inte vilja göra oss illa utan trycker bara på en våningsknapp o hissdörrarna åker igen. I den andra hissen sitter det ett halvt dussin barn o ungdomar. De ser helt förstörda ut. Först är de rädda när jag o Isa klämmer oss ner hos dem men sen åker hissdörrarna igen o vi brister ut i sång. Vi sjunger om att vi inte orkar gömma oss mer, att vi inte orkar fly.

"But we don´t want to die" är den sista meningen i sången innan Isa o jag springer ur hissen ner i ett garage. Det är kallt o blött på golvet. I taket hänger gummislangar. Det luktar ruttet o vi kliver över lik för att ta oss fram. Vi vet inte vart vi ska, vi vet bara att vi ska fly. Hon och jag.

Plötsligt är jag ensam. Jag springer från city ut mot skogen i hopp om att finna Isa igen. Jag gömmer mig bakom ett träd när jag ser en kvinna iklädd en vacker röd klänning o en kvinna i en sliten brun klänning gömma sig bakom varsitt träd då en svart mercedes tar sig fram på en liten stig. Den stannar. Ur kliver en man i militärkläder. Han skriker o kvinnan med röd klänning gråter o skriker tillbaka. Jag vet inte vad de säger, de pratar varken svenska eller engelska. Jag vet inte vad som flyger i mig, jag bara känner att jag måste rädda de där kvinnorna, så jag springer mot dem o tar deras händer o så springer vi tillsammans o gömmer oss bakom träd o buskage. Militären kommer mot oss med laddat gevär. Jag tar fram en liten pistol o ger den till kvinnan i brun klänning. Hon skjuter mannen, han dör. Vi springer vidare.

Kommer fram till någon sorts omklädningsrum med skåp man kan ha lås på, klädställningar, tvättkorgar och tygbeklädda vikväggar. Det finns så många olika gömställen att vi delar på oss. Jag bakom alla tvättkorgarna, hon med rött i ett skåp o hon med brunt bakom en vikvägg. Självklart hittar militärerna kvinnan med brunt först. De sliter tag i hennes hår o släpar henne på golvet. En annan militär slår upp skåpen med geväret. Han hittar fler kvinnor än hon med röd klänning. Alla skjuts ihjäl. Kvinnan i brunt släpas iväg.

Jag springer o springer. Jag hamnar i konstiga situationer på konstiga ställen. Jag vet inte hur, men plötsligt ligger jag o Isa brevid varandra igen, bakom bilar på en parkering. Vi blir vittnen till något ytterst märkligt. En kvinna kliver ur en bil längre upp på gatan. Hon plockar ur en kon från bilen o går ner mot parkeringen där vi ligger gömda. Hon placerar konen på ett brunnslock i närheten av en port som leder till en underjordisk lokal av nåt slag. Hon återvänder till sin bil. Tar fram ett block ur sin kavaj. Hon bläddrar i det, skriver något o lägger det sen på marken. Då ser hon oss, men fortsätter med vad hon nu håller på med. Hon lyfter ur en kundvagn ur bagaget, o rullar ner den mot oss. Den krockar med konen o välter. Så kastar kvinnan ett köttstycke mot oss. Hon skrattar o börjar skrika.

- Kom, vi måste bort härifrån, säger Isa o gräver i jorden.

-Vi hinner inte gräva nu, väser jag till henne o tittar på kvinnan som stegar fram mot oss.

Isa hittar nån sorts källare o kryper ner i den. Jag följer efter.

Det är fullt med folk där nere. Kvinnor, män, barn. Alla är smutsiga, blöta o rädda. Barnen gråter tyst. Många av männen är skadade. De ser så trötta ut.. Så är det dags att kämpa för livet igen.

- Det hänger gummiband i taket. Vi måste hålla oss fast i det för snart kommer de göra vattnet elektriskt o då kommer vi brännas ihjäl, säger någon. De som fortfarande orkar klänger sig fast i gummibanden, men alla orkar inte o vi har inte tid att hjälpa andra. Militären gör vattnet i jordkällaren elektriskt o massa människor skriker när de bränns ihjäl. Lukten av bränt kött når min näsa. Jag ryser.

-Isa, var är du? skriker jag.

Jag önskar jag kunde ha sovit bort den här dagen....

Först och främst ville inte min kropp stiga upp imorse. Det berodde alldeles säkert på att Mirtazapinen aldrig kickade in igår kväll.

Jag åt frukost, massa kakor o drack några koppar kaffe. Så ringde telefonen. Ett nummer jag inte känner igen. Svarar... Det är en vikarie som undrar om det är okej att jag träffar henne idag. Fan fan fan, jag som behövde min ordinarie hemstödjare idag, men okej bara för att jag vet att jag måste bryta isoleringen så går jag med på att ses.
Hon pratar massor i bilen o jag försöker verkligen va social jag också. Skrattar o pratar. Försöker vara "normal". När vi kommer fram till socialpsykiatrin möts jag upp av ingen mindre än min hemstödjare!!!! Wtf?! Hon pratar men jag minns inte om vad. Jag blev så chockad, jag trodde hon var sjuk. Jag har aldrig fått vikarie om de varit på plats. Jag blev så ledsen. Tycker hon inte om mig? Nej det gör hon säkert inte. Hon ser mig bara som ett jobb. Nåt man kan byta mellan kollegor. Ja men va bra, om det ska va på det viset kan ni lika bra skriva ut mig därifrån. Jävla svek. Det är just sånt här jag inte klarar av.

Satt hos min bästa vän o grät tills ögonen var svullna. Jag satte mig i badrummet o dunkade nävarna i huvudet o hyperventilerade. Panik. Ångest.

Jag håller på att bli galen. Jag orkar inte mer. Jag vill inte leva mer. Jag vill inte. Jag vill inte.

Jag smsade mamma imorse. Jag frågade henne hur det går för henne att hitta en bra lägenhet o om hon hört nåt från jobben hon sökt. Jag frågade för att jag verkligen bryr mig, för att jag vill veta hur det går för mamma. Jag vill ta del av hennes liv. Fick ett sms av henne för nån timma sen. Jag blev så ledsen så jag började gråta igen. Hon svarade på det jag frågat o sen skrev hon "hoppas det är bra med dig, hjärtat". Hon har knappt alls frågat nåt om vad jag gör om dagarna, vilka mediciner jag tar, hur det går med psyk o socialpsykiatrin o om jag blivit av med några problem... Jag tror inte att hon är intresserad. Jag tror verkligen inte det. Hon bryr sig inte. Jag kunde lika bra vara död.

Varken mamma eller pappa finns där känslomässigt. Ingen verkar förstå att det var kärlek jag behövde. Jag struntar i alla pengar i världen, bara mina föräldrar sett o bekräftat mig när jag var barn. Eller nu. Nu passar också bra. Visa att ni bryr er. Eller, ja... Pappa kan ju dra nånstans för han vill tydligen inte ha mig eftersom jag inte blev som han hade velat... Men mamma!! Mamma kom o ge mig kärlek. Visa att du bryr dig.  Snälla?!

De skulle inte ens märka om jag dog.

Jag blir galen! Orkar inte mer.
Mår så dåligt, vill dö. Vill skada mig. Känner inte att jag förtjänar att må bra o att va glad. Gråter över gammalt. Sånt som aldrig slutar göra ont. Äter tills jag är alldeles svullen o hård. Tills magmunnen inte kan stänga sig längre o magsyra o matrester letar sig upp till munnen. Jag kan inte lägga mig o spy. Jag får istället matkoma. Ligger tills jag kan sitta, sitter tills jag kan stå. Sen äter jag igen. Blir ledsen över hur illa jag behandlar mig själv samtidigt som jag skrattar åt det o tycker att jag inte förtjänar annat. Jag är smuts o ska därför behandlas så.

Jag har blivit som två personer. En som vill bli frisk o må bra o en som vill att jag ska må så dåligt som möjligt o helst av allt bara dö.

Jag orkar inte hantera det här.

Ska träffa min hemstödjare idag. Ska försöka berätta vad som händer.