Ont i ryggen. Stickar, kollar avsnitt, knyter ugglor, knyter en tåring, har alldeles för mycket ångest för mig att orka med. Men jag skadar mig inte. Jag fortsätter handarbeta med kaos i hjärnan. Allt blir halvdant. Minns inte ens vad jag gjorde när jag kom hem idag. Oreda i hela mig.

Eller va fan man säger.

Psykologen pressade mig när jag slöt mig som en mussla. Frentetiskt rev jag bort skinn från fingrarna o bet mig i kinden. Efter fyrtiofem minuter sa hon att hon ville hålla kvar mig tills hon får tag på en ssk som kan bedöma mig. Jag blev jätte arg. Hon sa hon var rädd att jag skulle göra mig illa till nästa gång vi ses. Jag skrattade åt henne. Sa att om det är det hon vill så får hon väl göra så. Sen kollade jag på klockan o sa att vi inte har tid med detta. Efter mycket om o men o en jävla massa tårar släppte hon mig. Blev upphämtad av min kp. Vi åkte till det sociala stället. Jag grinade. Svalde tårar. Köpte kaffe. De ville ha med mig o spela kort. De försökte göra mig glad. Det gick ganska bra. I eftermiddag ska jag träffa en tjej som vill prata om mitt mående. Jag fattar inte va det är för skillnad nu. Varför folk bryr sig mer nu. Jag är som jag varit hela tiden. Wtf liksom. Ser jag självmordsbenägen ut?!