Jag gick en bra promenad på 5km. Redan i duschen efteråt började tankarna härja. Det snurrade runt i huvudet på mig och plötsligt stod jag framför spegeln med avsky i blicken.

Jävla tjockis. Du är värdelös, klarar ingenting. Har skrivit i en bok i 9veckor, bokfört varenda kilogram, varenda centimeter. Ändå är du bara något kilogram från startvikten. Så jävla kasst. Du tror det ska bli bra varje gång, men du klarar ingenting. Och nu ska du börja skriva en matdagbok. Är du helt jävla bäng eller?! Tror du att det blir bättre för det? Tror du verkligen att du kommer klara det nu? Fattar du inte hur kass du är? Ingen tycker om dig och din feta kropp.

Gicl hem till en vän och berättade, för han frågade om jag mådde bättre efter promenaden. Han tröstade, lyssnade och bara fanns där. Han säger han ska hjälpa. Stötta.

Är det så det ska va? Att jag alltid ska va elak mot mig själv, även om jag gör någon fysisk aktivitet? Ska det va så här varje gång? Hur ska jag orka lyssna på det?