Bestämde mig för att sova hemma inatt. Det var länge sen och jag började känna rädsla för att gå hem, precis som förr. Så jag gick hem och hittills har det gått bra. Jag håller på med musiken på datorn och viker kläder och handdukar. Funderar på att boka tvättstugan någon dag snart för jag har vägrat tvätta här i flera månader och behöver öva på att göra det. Klara mig helt själv. Det är svårt. Jobbigt och läskigt.

Jag är fruktansvärt eftertrött på mina piller och de andra gör att jag saknar aptit. Men det gör inget för jag tror det hjälper. Jag känner mig inte lika ledsen. Eller intalar jag mig det för att det är så underbart att slippa vara hungrig jämt? Jag hoppas att vågen pekar neråt och att centimetrarna blir färre men jag vet inte om det är lycka. Jag vet snart ingenting längre, allt känns så träligt.

Idag hjälpte jag honom att köpa och sätta upp duschstång och draperi. Det blev fint. Han får det mer hemtrevligt när jag hjälper till. Han blir glad, jag blir glad. Win.

Jag är så van, har alltid levt på samma sätt. Det går inte bara att bryta sina invanda beteenden och bli en bättre människa. Jag vill men jag vet inte hur och tiden hos psykologen tog slut innan vi kom fram till hur jag ska göra. Det enda hon sa var i princip att jag ska sluta dejta folk som jag inte är kär i. Mitt svar var inte helt oväntat kanske, jag sa bara "men hur?!" hur många gånger som helst. Jag mår ju bra med de jag är med, jag är bara inte kär och tror inte att jag kan bli det heller. Jag är inte kär, alltså ska jag inte vara med folk. Men vad är kärlek, hur känns det? Jag trivs med min kompis, vi har jätte kul ihop o massa saker flyter på helt perfekt som typ att ta hand om allt i hemmet. Enkelt att få honom att göra saker. Men jag är inte kär och psykologen tror inte att jag kommer att bli det heller. Inte i honom. Men jag saknar ju honom när jag inte är med honom. Vad är det då? Om det inte är kärlek. Jag fattar inte.

Mina insomningstabletter funkar inte. Tog den vid halv tio. Fortfarande vaken.. Bykigt.