Kom hem, värmde mat och förberedde middagen. Åt lunchen. Började få ångest. Mat, vikt, dieter och ideal snurrar i mitt huvud. Jag är inte perfekt och kommer aldrig bli det men jag skulle kunna bli den bästa jag kan bli. Fokus ligger på helt fel saker. Mål jag inte kan nå. Ett snedvridet ideal av en supersmal, vältränad tjej. Det är vad jag tror är perfektion. Men jag kan inte bli sån. Det tror jag inte jag klarar. Jag är för negativ. Jag ger upp för lätt.

Skriver duktigt i min bok om allt jag äter fast jag skäms när jag kommer på vad jag äter. Jag behöver hjälp. Min dietist har semester, likaså mitt boendestöd. Jag står själv mitt i smeten och får klara mig så gott det går i några veckor.

Läste en artikel om ännu en ny diet. Funderar på att prova den. De lovar att man går ner minst 4 kilogram i första fasen. Det är förmodligen inte sant men jag skulle vilja prova. Kanske för att motbevisa dem. Men det vore galet kul om det faktiskt stämmer. Fast, grejen är ju att jag inte vill gå ner en massa pangbom liksom. Eller det är säkert jätte kul, men jag måste tajta till mig i första hand. Problemet är allt daller. Jag hatar det. Känner mig som en bulldeg. Fluffig och sladdrig. Låren flyter ut när jag sätter mig. Usch och blä. Nej men jag ska nog prova. Kan bli kul.

Börjar känna mig duktigt onormal som funderar så mycket på kärlek. Igår var jag hos en person, och vi pratade så där seriöst som man gör med en man är tillsammans med. Det va väl... trevligt. Men när jag kom hem var jag paj. Om man inte får något pirr med någon man är med, är det inte kärlek då? Om man saknar någon när man inte är med denne, är det kärlek då? Vem bestämde att pirr i magen betyder kärlek? Det fuckar ju upp allt. Eller har jag aldrig fått uppleva riktig kärlek? Klart det har pirrat någon gång, men det går över på någon dag, så är allt som vanligt igen. Nej, jag är väl bara jävligt onormal och kan inte bli kär.