Jag vet inte om det är bra att inte ha nån att prata med. Nån som vet hur det är att inte passa in. Jag blir alltid varm inombords när jag pratar med nån som känner som mig. Det är inte ofta det händer, kanske för att jag inte har så många att prata med o jag inte öppnar mig för vem som helst. Man märker ju vilka som vet hur det är o vilka som bara "förstår".

Det finns en person jag skulle vilja prata mer med, för hon är som mig, men tyvärr är det inte helt okomplicerat. Jag är rädd att vår bakgrund sabbar allt. Kanske är hon inte att lita på. Vi känner samma person, en person jag inte längre umgås med på grund av drama. Jag oroar mig för att hon minns mig o försöker luska fram så mycket skit som möjligt för att skvallra för personen jag inte umgås med. Varför jag tänker så förstår jag inte. Vem orkar hålla på o smutskasta folk liksom.. Men jag vet inte. Jag tänker för mycket.

Försökte ringa den där snubben jag skrivit om för evigheter sen. Han klickade mig. Igår när vi skrev på chatten på fb sa han att han kommer nästa lördag. Jag hoppas såklart, det gör jag ju varje gång han säger att han kommer. Fast jag vet att han inte kommer. Jag vet inte varför jag fortsätter att hoppas.

Btw, funderar på att börja lägga upp bilder på mitt pyssel. Kanske blir lite trevligare än bara negativa texter. Vi får se.

Ont i ryggen. Stickar, kollar avsnitt, knyter ugglor, knyter en tåring, har alldeles för mycket ångest för mig att orka med. Men jag skadar mig inte. Jag fortsätter handarbeta med kaos i hjärnan. Allt blir halvdant. Minns inte ens vad jag gjorde när jag kom hem idag. Oreda i hela mig.

Eller va fan man säger.

Psykologen pressade mig när jag slöt mig som en mussla. Frentetiskt rev jag bort skinn från fingrarna o bet mig i kinden. Efter fyrtiofem minuter sa hon att hon ville hålla kvar mig tills hon får tag på en ssk som kan bedöma mig. Jag blev jätte arg. Hon sa hon var rädd att jag skulle göra mig illa till nästa gång vi ses. Jag skrattade åt henne. Sa att om det är det hon vill så får hon väl göra så. Sen kollade jag på klockan o sa att vi inte har tid med detta. Efter mycket om o men o en jävla massa tårar släppte hon mig. Blev upphämtad av min kp. Vi åkte till det sociala stället. Jag grinade. Svalde tårar. Köpte kaffe. De ville ha med mig o spela kort. De försökte göra mig glad. Det gick ganska bra. I eftermiddag ska jag träffa en tjej som vill prata om mitt mående. Jag fattar inte va det är för skillnad nu. Varför folk bryr sig mer nu. Jag är som jag varit hela tiden. Wtf liksom. Ser jag självmordsbenägen ut?!

Snart dags för aktivitet igen. Jag vill vara duktig, ta en promenad på centralstationen. Titta på bussar och tåg. Men jag blir orolig bara vid tanken på det. Magen upprörd, huvudvärk o dånande öron. Jag blev plötsligt väldigt trött. Har jag berättat att mitt hjärta har börjat slå oregelbundet nu igen? Medicinerna hjälper inte o min cm tror jag har en diagnos ingen annan talat med mig om förut. Det är konstigt. Varför har ingen annan tänkt på den? Imorn ska jag träffa min psykolog igen. Jag ska be henne hjälpa mig att boka en tid till läkaren.
Nu måste jag göra mig redo för snart kommer han o hämtar mig.

Jag gick igår. Helt själv. Det va skönt ute. Halt på vissa ställen men solen värmde asfalten o smälte isen. Jag hade inte tid att titta på omgivningen för jag fokuserade allt på mina tankar o på musiken som jag bytte bland hela tiden.

När jag hade aktivitet med min hemstödjare så pratade hon buss. Jag blev arg. Mest orolig egentligen, men jag lät arg. Vi pratade länge om hur vi ska gå framåt. Vi kom inte fram till nåt.
Idag har jag huvudvärk. Våldsam. Släpper inte trots två paracetamol. Tråkigt. Men jag ska ändå iväg o va social. Dricka en kopp kaffe o visa kvinnan som vill lära sig sticka sockor hur man maskar av för tårna.

Jag har möte klockan elva med min cm. Funderar på om jag ska försöka gå dit. Måste ändå bli så stark att jag klarar mig utan ledsagning. För om jag kan ta mig dit så kanske jag kan börja röra mig mot garnbutiken så småningom. Det är fruktansvärt jobbigt att alltid planera in saker man längtar efter precis nu. Om jag har en idé till exempel. Då vill jag ha material till det på en gång. Oftast har jag inte det hemma så då får jag vänta till jag ska träffa boendestödet. Det är tröttsamt. Jag hinner glömma bort idén. Eller så tappar jag bara lusten.

Jag är trött o irriterad idag. Låter som jag behöver en härlig promenad i höstkylan för att sansa mig.

Nu smsar jag ledsagningen o avbokar. Då finns ingen återvändo.

Besöket gick bra. Vi ventilerade känslor o drack te.

Har fått sprickor som börjat blöda på knogarna. Jag tycker jag smörjer händerna hela tiden. Fast det hjälper kanske inte när jag tvättar händerna lika ofta.

Idag har varit jobbigt. Sorgen över att jag lever är tung i mitt bröst. Jag har börjat kolla på fler blodiga serier, o jag vet att jag inte vill bli kidnappad o brutalt mördad. Jag vill inte döda mig själv. Jag vill bara slippa ha ont. Slippa undra vem jag är när jag inte vågar ta hand om mitt förflutna. Jag kommer ingenstans. Jag bara väntar ut tiden.

Örat är fortfarande svullet. Jag minns inte att det va så. Tråkigt. Ska försöka massera snibben imorn. Nu är jag trött. Ska släcka lampan. Prova sova. Nattinatt

Låg o drog mig i sängen när alla alarm skrek på mig att det är dags att gå upp. Jag rullade ihop mig till en boll uppe vid kuddarna o låtsades att jag inte hörde. Klockan var ett par minuter i åtta när jag bestämde att det fick va nog med sänghäng. Startade datorn ur viloläge, gick ut i köket o kokade tevatten o fixade en vettig frukost utan massa godis, kakor eller en överfull skål med flingor.

Satte mig vid datorn o läste bloggar när jag åt. Lyssnade på spotify radion. Mysigt.

Sen gjorde jag massa vanligt tråkigt. Diska, bädda, skaka mattorna, dammsuga, plocka med grejer, slänga sopor, moppa golv. Jag drog väl mest bara igenom. Orkar inte va för noggrann. Finns ingen lust.

Snart kommer besöket. Vi ska dricka te o umgås. Jag orkar inte. Varför är jag så asocial? Varför har jag så översociala vänner?

Jag töjer örat nu, tredje hålet. Bultar hårt. Jag känner hur örat svullnar av blodet som strömmar dit. Munnen blir full med slemmig saliv. Jag är illamående. Ändå slutar jag inte. Såklart. Jag gillar att töja. Jag gillar stora glammiga tunnlar eller spiraler i öronen. Det är fint.

Jag är nästan klar med sockorna mamma ska få :) De blir supersöta!!