Jag klarar inte av förhållanden eftersom det automatiskt ställer krav på mig. Jag klarar inte av att vara ensam för jag kräver uppmärksamhet, beröring och att känna mig behövd och älskad av någon annan. Är det normalt eller är jag den enda som är så? Många utav mina förhållanden har varit utan kärlek, jag har bara velat ha någon nära. Det har gått rätt långt nu. Så långt att jag börjat klänga på en kompis. Det är nog bara en tidsfråga innan hon kommer ledsna på mig. Det här är definitivt ett problem för mig, som min psykolog kommer vilja lyssna på. Hon gillar smaskiga vardagsgrejer. Sånt som kanske inte är helt omöjligt att lösa.

På tal om min uppmärksamhet osv.. Emellanåt när jag kramas med henne så bubblar det i magen. Det blir så ibland, men det är aldrig (?) kärlek och då undrar jag vad det är? Vad är kärlek egentligen och hur vet man att man är kär? Min CM har sagt att det är när man inte vill vara utan en person. När man plötsligt börjar tänka på den och undrar vad denne gör. Kan man vara kär i flera människor samtidigt och isåfall, hur vet man vem man vill leva med då?

Jag är inte alls intresserad av att ingå ett förhållande nu på ett bra tag, speciellt eftersom det är så mycket frågetecken. Hoppas min psykolog är beredd att ge mig en massa terapitimmar till det här.

Måste sova nu så jag kommer iväg till henne imorn. Herrå

Så, jag har en kompis som överdriver och missförstår allt. Jag gjorde en statusuppdatering om att jag är sjuk och genast får jag sms att om jag inte kommer till hennes dotters skolavslutning måste jag smsa henne om det. Jag blev helt ärligt irriterad på henne. Varför antar hon att jag inte kommer bara för det och varför tror hon att jag inte berättar om det blir ändrade planer? Tror hon så lite om mig? Att jag skulle dissa ett litet barn bara för jag är hängig och mår skit när jag hela tiden får höra att jag betyder så mycket för henne? Nej, alltså nej. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag blir trött på att hon drar egna slutsatser. Och alla dessa capslock och punkter. Tröttsamt.

Jag är förkyld, har mens, mår dåligt i största allmänhet. Inget nytt på tyska fronten.

Dags för sängen efter lite tandborstning och annat skoj. Hejpa.

Lyssnar på Marilyn Mansons "Into the fire" och röker. Det regnar. Jag funderar på alla kläder jag slösat pengar på den här månaden. Är såklart nöjd men ändå faschinerad över att jag fortfarande har pengar kvar trots allt jag handlat. Fyra linnen, en t-shirt, ett par teäningsbyxor och ett par kortbyxor (nya för idag). Är det något mer? Måste kolla på internet för jag minns inte ens längre. Jag bara köper. Köper lycka. Det är så jävla deppigt överallt. Visserligen finns det två människor som gör dagarna ljusare men det räcker inte hela vägen till lyckan.

Imorgon ska jag köpa sandaler. Var iväg och kikade lite nu på kvällen och är helt såld på ett par. De är svarta och glittriga!

Jo, jag tänkte berätta att jag hade på mig de nya kortbyxorna på eftermiddagen. Det var bland det värsta jag varit med om. Alla tittade på mina vita, håriga, ärrade, dallrande ben. Jag kände mig otroligt fet. Jag bara väntade på att få skällsord kastade i ansiktet men de bara stirrade på mig och jag skämdes. Tjockisar ska inte visa upp sitt daller. Men mina finaste vänner sa att jag var fin. J sa att han tyckte min rumpa va fin i dem. Det var redigt skönt att höra för jag kände mig som en flodhäst med en jätte stor negerrumpa. Ett tag kände jag mig (hör och häpna) till och med fin! Det gick ju såklart över, men det var en riktigt skön känsla. Det är galet sällsynt för mig att känna mig fin.

Planerar att ha kortbyxorna på mig på fredag. Känns aningen läskigt för jag ska på en skolavslutning med massa barn mellan 1an och 6an och jag kan tänka mig att de kommer titta på mina ärr och sår. Fast det får ändå vara så för det är en del av mig nu. Jag kan inte gömma mig hela livet. Dessutom är det varmt nu, sommar ju! Och jag vill försöka få färg på benen och det får jag inte i mjukisbyxor.

Jag håller på att planera ett äventyr. Det är läskigt och jobbigt men spännande. Jag ska åka bort. Inte så långt, men tillräckligt långt bort för att vara anonym. Vill iofs åka och hälsa på min gamla vän och mormor och mamma men det får vänta. Jag är inte redo att åka dit än. Jag vet inte om jag är redo att åka tåg alls egentligen. Ångest, stress, förväntan, pirr.

Nu är det dags att sova. Ska iväg till gymmet imorgon. Blir fasligt spännande, igen.

Gick hem till mim kompis vid halv sju. Kollade på Judge Judy och efter det hade vi tänkt dricka kaffe. Vi kom inte så långt. Låg på varsin del av soffan och somnade! Jag vaknade tio i elva av att han skulle ut på balkongen och röka. Jag följde med ut. Gäspade mer än jag rökte. Sen gick jag hem. Som tur är har jag inget möte att passa imorgon.

Var iväg och köpte en t-shirt jag spanat in på nätet förra veckan. Jag borde inte slösa mina pengar som jag gör men det känns så underbart att äntligen ha lite mer pengar att röra mig med än jag hade förut. Fast jag måste ta tag i det där med csn. Dags att börja betala på skulden. Tråkigt! :-(

Har blivit bjuden på fest på midsommar. Det är såklart kul att få vara med i gemenskapen men jag vet inte vad jag ska ha på mig och jag gör det till världens grej. Jag vill inte gå för jag har inget att ha på mig. Fast det spelar nog ingen som helst roll om jag kommer dit uppsnofsad från topp till tå eller om jag har mjukisbyxor på.

Ska träffa min boendestödjare på torsdag så jag ska be om hjälp då. Skulle vilja ha klänning men det känns så förbannat överdrivet. Om jag nu skulle välja det måste jag köpa skor. Eller iofs har jag ett par grymtsnygga kilklackar jag skulle kunna ta men det måste ju passa till klänningen isf. Äh, får fundera och prova kläder.

Idag fick jag många fina kommentarer om att jag var fin. Det var kul att så många gillade min håruppsättning eftersom jag tvekade så innan jag gick hemifrån.

Jag har inte kunnat sluta tänka på en tröja jag såg idag. Jag vill verkligen ha den! Har nästan noll på kontot men vafan, kommer mer pengar.

Va på stan med en kompis. Hon hjälpte mig att köpa nya linnen i galet skrikiga färger. Det var billigt så jag köpte tre stycken. Det värsta är orange. Rätt snyggt på faktiskt. Mycket bättre än jag trodde. Nöjd. Har lite kläder kvar hos Thias, men har glömt vad för nåt. Verkar som att det är en del överdelar, eller hade jag verkligen så dåligt med kläder? Nu har jag så jag klarar mig något sånär iaf. Ska definitivt snurra runt på stan fler gånger. Måste ha mer nytt. Nästan alla byxor (som jag tycker om) är trasiga och jag behöver ha en ny jacka och sandaler.

Vi fikade på Wayne's. Tog med kopparna ut o rökte på en parkbänk i solen. Asmys!

Det här med vikten går sådär. Jag har kommit igång med promenader igen iaf. Fyra gånger denna vecka och med de nya byxorna jag köpt är det faktiskt roligare att gå så det kommer bli mer nästa vecka.

Nu väntar jag på att min killkompis ska komma hem så jag kan leka med honom.

Han tog hit sin tant idag. Vet inte om han visade upp henne för oss eller oss för henne. Hela dagen förstörd.

Börjar med hans fåniga hej-på-dig-jag-hör-aldrig-av-mig-men-låtsas-att-jag-bryr-mig-om-dig röst. Följt av den obligatoriska kramen. Sen hälsar jag på hans tant. Sen sätter jag mig i soffan och pillar på mobilen och hoppas att jag inte syns.

Kändes som en teater idag, som alla andra gånger då jag måste träffa honom. Man måste låtsas att man har en relation, att den dessutom är bra, att allt är skojigt och att man har saknat varandra. Jag ville inte vara med på det. Jag undvek ögonkontakt så mycket jag bara kunde. Jag blev den arga tonåring jag en gång varit. Han sa ingenting positivt under hela mötet. Allt var ytligt och jag vantrivdes. Han konstaterade att jag färgat håret, men sa varken att det va fint eller fult. Han frågade om jag har nya glasögon om de glasögon jag haft så många år att de är nötta.

Jag blir trött. Han försöker inte ens. Han bara låtsas att allt är bra. Fast det är allt annat än bra. Jag vill ställa mig upp och skrika att nu får det va bra! Nu slutar vi med detta skådespel. Jag vill inte låtsas mer. Du frågar aldrig hur jag mår, du hör aldrig av dig till mig, din enda dotter. Du låtsas att jag inte har några problem, du pratar om socialpsykiatrin som att det är min arbetsplats fast det är de som jobbar med mig.

Du är en dålig pappa men vägrar se det. Du ser inte hur vi barn vantrivs i ditt sällskap. Jag har sagt det förut, att jag inte vill ha kontakt med dig och har till och med ignorerat dig i år men ändå vågar du inte fråga vad som är fel. Varför jag avskyr dig. Vad är du rädd för? Att förlora en dotter du inte ens bryr dig om? Du är konstig. Helt slut i huvudet.

Du har i alla tider gnällt om hur fattig du är, att du inte ens kan avvara en tjuga utan att grina. Nu helt plötsligt med din nya tant ska du köpa allt. Allt som hon tycker ni ska ha. Men du kunde inte ge mig pengar till tamponger eller mat. Känns jätte normalt. Jag är så jävla klar med dig. Önskar bara att jag kunde våga stå upp för mig och be dig dra åt helvete en sista gång. Denna gång för evigt. För jag behöver inte dig. Jag har klarat mig förbannat bra utan en pappa i alla år.