Jag lovade att vara barnvakt ikväll för min vän skulle iväg på ett möte. Klockan var tjugo över sju på kvällen när jag fick samtal från min pappa. Jag stod utanför vännens dörr. Pappa pratade på som om vi hörs dagligen o att det inte finns nåt groll osv. Jag svarade kort. Speciellt när han försökte vara rolig. Han frågade vad jag gjorde o jag sa att jag ska va barnvakt nu. "Jaha, så du har börjat extraknäcka som barnvakt?" (paus för skratt) .... "Inte direkt...." Följt att hans förbannade "mmm..." Jag minns varenda middag/sammankomst hos farmor med pappas syskon o deras ungar osv. Alla babblade på snabbt om vad som hänt senast följt av pinsamma tystnader då ingen kom på nåt intressant att tala om. Sen satt de, en efter en o sa "mmm...." Pinsam hemsk släkt. Inte mycket kärlek där inte. Konstigt att jag är så jävla elak o kall samtidigt som jag skriker efter kärlek o närhet?!

Tillbaka till samtalet med pappa (inte för jag vill egentligen, men det måste väl bli sagt). "Jag kommer ner på lördag eftersom du o E fyller år snart. Så vad önskar du dig?"Jag funderar inte ens innan jag svarar

"jag vet inte."

"E vill ha en jacka för han fryser."

"Ja det är ju bra."

"Kommer du inte på nåt du önskar dig?"

"Mamma ska ju köpa en cykel till mig o sen är det bra med det."

"mmm..."

Sen bröts samtalet för jag tappade mottagningen. Han ringde givetvis upp igen... Suck... Han sa att jag inte behöver kolla kalendern nu om jag kan på lördag utan vi kan höras. Vad ska jag säga?! Jag skickade ett sms till mamma att pappa hade ringt, jag är barnvakt men vi kanske kan höras senare? En timma senare ringer hon mig. Hon säger hon ska sova snart för hon är så trött o jag ville verkligen prata om det som gjorde så ont så jag gick ut på altanen o började berätta.

"Jag vill inte träffa honom på lördag"

"Om du inte vill det ska du inte göra det, för du ska göra saker för din skull o ingen annan"

"Men går jag inte kommer han o E bli sur på mig o inte förstå varför jag är så elak"

"Tror du att det blir bäst så kan du gå bara nån timma eller så om du tror det blir lugnast så"

"Men jag vill inte träffa honom. Han är dum i huvudet o fattar ingenting. Han fattar inte ens hur man ska vara förälder. Han tror ju att han gör ett bra jobb redan"

"Jag vet, men var inte arg på honom. Slösa ingen energi på det, för det bekommer inte honom. Det är bara du som lider"

Jag vet att hon har rätt, men jag orkar inte. Jag vill inte att det ska va såhär. Jämt. Ångest ångest ångest.

Jag har pratat med många om det här med farsan, o det verkar inte som nån förstår mina känslor. Alla (förutom mamma) viftar bort det eller försöker trösta mig. Helvete, är du dum i huvudet eller?! Det blir inte bättre för att du torkar mina tårar nu! Det här försvinner inte! Han kommer fortfarande vara min pappa o helt oförstående till varför jag mår dåligt.

Mindes precis att han inte ringt mig sen jag sa till honom att jag är deprimerad o käkar tabletter o sånt. Gulligt pappa. Tack som fan för ditt stöd.

Jag önskar att jag var utan honom. Jag önskar jag kunde radera alla minnen. Fast helst av allt vill jag vara död. Jag vill inte leva med det här. Jag tror inte, på fullaste allvar, att jag nånsin kommer bli fri.