Lyssnar på dubstep med gråten i halsen. Konstig musik att gråta till. Det passar inte alls.

Jag vaknade hundra miljoner gånger av att jag nöp mig i fläsket. Jag trodde jag slutat med det. Har gått hela dagen o tänkt på hur fet jag är. Jag har vägt mig flera gånger, med olika klädesplagg. Aldrig naken. Försökte hitta nåt vettigt att ha på mig på promenaden. Efter mycket arga blickar i spegeln valde jag att ta mina svarta jeans o en huvtröja. Det är sällan jag går ut med tajta byxor. Jag hatar det. Allt syns då. Allt skakar för hela världen att se. Det är sånt jag inte pallar. Men nu var det mörkt ute. Jag insåg att jag blir fetare o fetare. Skärpet skrapade mot magen. Jag lät mig plågas. Har jag själv valt att bli så här fet utan att göra nåt åt det då ska jag få lida för det också.

Jag vill inte vara fet längre men jag tar mig inte ur det här träsket. Jag kan inte själv, jag lyssnar inte på mig. Jag tror inte på ett enda ord jag säger. Kanske är det meningen att jag ska va fet. För att straffa mig. Göra mig äckligare för mänskligheten. Så jag bara blir ratad hela resten av mitt liv. Så det är som det alltid har varit. Det enda jag känner till. Det enda jag vågar lita på.

Han ringde för en timma sen. Sa han skulle ringa om en timma. Nu alltså. Vi får väl se. Jag tror han "glömt" mig nu igen. Varför bryr jag mig?!

Jag blir så trött på dig. Jag är trött på att bli dissad heeeeela tiden. Ändå blir jag så himla glad när du ringer. Fast det bara är mitt i nätterna, när du är full.

Så ringde han igen. Det va ett tag sen sist. Precis som vanligt. Jag satt o tänkte på honom under kvällen. Undrade vad han gjorde. Försökte glömma honom. Tänka att han skiter ju i mig. Så ringer han nu. Mitt i natten. Jag blir så glad varje gång jag hör hans röst. Samtidigt vill jag lägga på o byta nummer. Slippa höra hans röst igen. Slippa känna mig bortglömd under de veckor han inte hör av sig alls. Jag känner mig som ett bootycall även fast vi aldrig träffats. Det är själva grejen. Han ringer bara när han är full. Alltid när han kommit hem från en fest. Jag har sagt till honom några gånger. Skällt på honom för att han aldrig lyssnar på vad jag säger. Jag tror han fattar men jag vet inte varför han aldrig bättrar sig. Som vanligt säger han att han ska komma o hälsa på. På måndag, säger han. Jag tror honom inte. Varför skulle han komma den här gången? Vad är annorlunda nu mot förut? Det är dumt att hoppas. Jag ska undvika det så gott det går. Jag vet att jag kommer bli ledsen o besviken på måndag när han bestämmer sig för att dra en gammal kass bortförklaring till varför vi inte kommer ses. Varför plågar jag mig själv? Varför tycker jag inte att jag förtjänar bättre än så här? Jag borde nog prata med psykologen om detta. Hon kanske vet.